Stängning

Ljuset rister i kroppen om kvällarna, det finns en sådan rå melankoli i mars, i april, dessa sneda strålar och väldiga solnedgångar och svala vindar som kryper under jackan. Barmarkens smuts. Knopparnas hopp. Så mycket skört och hudlöst med tidig vår, som första tiden med ett litet barn, en trevande längtan tills man inte vet vad man längtar efter längre.

Den tredje vågen kommer men det är Ålands första. Här har funnits några fall men inte en vitt förgrenad smittspridning som rör sig genom alla områden i samhället. Samtidigt ökande tal på fastlandet på båda sidor omkring oss. Det blir stängt, som på så många andra platser redan. Storasysterns skola stängd på grund av omfattande smittspridning, en vecka nu och kanske öppnar den sedan.

Jag ser på presskonferenserna och tänker att det är märkligt att leva på en plats med knappt 30 000 invånare som har en egen regering, två tidningar, en radiostation. Makten är inte långt ifrån mig, sannolikt finns den inom några kilometers radie eller max ett par mil. Jag hade kunnat se den på stan, om det var sådana tider då man fortfarande gick på stan, om det var sådana tider då man såg någon annan.

Det här är att leva i historien, det är uttråkning, det är att inte kunna bli rädd för att rädslan redan legat latent så länge, det är att blunda, dra ett djupt andetag och sedan göra det man måste när man måste göra det oavsett om det känns tungt. Det här är att leva i historien, jämfört med att läsa om den: det är att vara i det första utkastet i stället för den färdigredigerade versionen.

Historieskrivningen när skeendena är över är ett meningsskapande, det är historien när alla transportsträckor har skurits bort, när de essentiella vändpunkterna har identifierats-
Det är ett sedan, det när man har glömt bort allt som bara var mellantid.

Det här är att leva i historien: alla ögonblick som inte är något speciellt, mitt i det exceptionella. Alla ögonblick som är som det alltid har varit, som det alltid kommer att vara. Ljuset som faller så snett i mars. Dammet som syns så tydligt när ljuset flödar in genom köksfönstren. Havet som gnistrar, solnedgången som är överväldigande cerise, jackan som alltid är för tunn men annars svettas man ju, det här är ljuset när det kommer som det alltid har kommit, det här är ljuset när det fortsätter att komma.

Liknande inlägg:

• I detta, nu.

• Vykort från Göteborg, oktober 2020.

• Glimtar, september 2020.

Eller läs mina bästa inlägg.