Det är som om jag stressat nog för en livstid, som om inget ska oroa mig mer.
Eller kanske är det de massiva pollenhalterna i luften som får helt oallergiska att kippa efter andan, kanske kryper det in i mitt sinne och gör mig trött och loj.
Kanske är det att jag började promenera igen, så många steg på en dag, att något skakade ut genom fötterna, ett surrande i huvudet som tonade bort.
Kanske är det framförallt: något som rubbades. På gott och på ont, för även anspänning har en funktion.
En glödande känsla av att ingenting är tillräckligt har tagit mig genom ett helt liv, det har fått mig att åstadkomma saker som annars aldrig skulle vara möjliga.
Och nu: få saker höjer min puls, inget får mig att darra.
Det krävs det akuta, det explosiva för att jag ska dras igång. Derangerade vitalparametrar hos en patient på jobbet, ett utgånget pass i helt fel tid. Det är av kriser som jag vaknar, annars vandrar jag i dvala.
Jag har ingen lust att tänka på att skriva, att nöta, att bygga något stort.
Jag vill bara tänka på:
Himlen över sjön om natten när alla barn sover och allt som finns är mina steg och doften av maj.
Sparrisens spänst, kronärtskockans syrlighet, smaken av en svamptoast med briochebröd.
Det meditativa i att genomföra en lumbalpunktion. Att tänka med sina händer, att lugna med sina ord.
Morgontidningen. Ett glas clementinjuice.
Skogsvandring en förmiddag som nästan redan är för varm, men lövverket skuggar. Barr. Kanelbullar. Våtmark.
Jag äter lunch med en vän och någonstans i det böljande samtalet säger jag:
Det känns som om jag har haft alla förutsättningar för att bli en elitidrottare, utom de fysiska
och vi skrattar för jag säger det ju som ett skämt, en liten paus innan slutklämmen, men det finns en sanning i att jag alltid besuttit en förmåga att fortsätta när andra skulle ha slutat, att blunda och bita ihop när det värker för att jag vill nå vad som existerar på andra sidan smärtan.
Och det finns en sanning i att i det loja läget släpper jag taget, som en idrottstalang som släpper sporten, och i tomrummet som uppstår utan att ständigt försöka göra mer än vad som egentligen får plats uppenbarar sig något annat.
Ett nytt intresse för mitt läkaryrke. Middagar. Att hinna klart. Att inte vara jagad av nästa steg. Att inte vara på väg mot något särskilt alls.
Och – kanske för första gången någonsin – kan jag vila i att jag hade kunnat släppa mitt skrivande. Inte under dramatik utan alldeles mjukt. Jag hade kunnat släppa det och fortfarande vara jag, fortfarande en komplex karaktär, ingen karikatyr. Jag hade kunnat släppa det och det hade varit slutet på historien. Det hade varit början på en annan.
Det hade inte varit det väntade slutet, men inte heller ett helt taget ur luften.
Det hade dröjt kvar i läsaren. Långt efter att berättelsen var över.
*
Förresten!
I väntan på att jag skriver något mer (det tror jag snart att jag gör, trots allt) så vill jag ha en frågestund.
Aldrig trott det var den här bloggens grej men sedan hade Sardellen en frågestund och visade som vanligt att det går att använda klassiska format på nya sätt.
Jag vill också, tänkte jag. Fråga vad ni vill, skrev Sardellen, men jag kommer bara svara på frågor som jag har ett intressant eller roligt svar på, och även om jag i det loja läget är tveksam till om jag någonsin kommer att ha ett roligt eller intressant svar på något, så kan vi väl försöka.
17 Comments
Om du skulle leva ett helt annat typ av liv men som du ändå tror skulle passa dig som person, hur skulle det se ut då?
vilken kul fråga, tack!
Hmm svårt vill fråga massa. Jag älskar sjukhusserier (får en känsla av att du inte ser så mycket tv, men oklart om jag läst det eller hittat på själv) så vad stör du dig på i film eller då böcker i sjukhusmiljö? Vad tror du är en vanlig fördom om dig? Jag är himla nyfiken på läkaryrket så jag skulle gärna läsa om en vanlig dag, en minnesvärd dag, en jobbig dag eller behöver inte vara en hel dag kan ju vara en händelse. Hur släpper du jobbet när du går hem? Favoritmaträtt i vardagen? Alltså som fungerar för barnen, lättlagad osv.
Tror du att det skulle gå att skriva något bra om läkar-livet? Bra alltså som i roman?
Jag vet att du brukar skriva att du inte är så modeintresserad, och som du vet så beundrar jag dig mycket för att du klarar av att leva ett liv som inte är fullt så fokuserat på yta som mitt, men! OM du skulle bli en kläd-person, och du också fick önska dig vilket annat liv som helst: vad hade du haft för stil??? Finns det ens en fantasi?
En sak jag gillar med bloggar är att får mig att känna som att jag är i ständig dialog med massa människor. Både läsare och andra bloggare. Iblan undrar jag om det skulle gå att förstärka den här känslan ytterligare, alltså kan man hitta på ett format som är på formen av en öppen brevväxling? Den här frågan passade nog inte så bra för din frågestund – låt oss prata om det mer när vi ses! Kanske kan man göra ännu mer med det formatet: Kära Ulrika och Sardellen. Hur som helst längtar tills vi ses!
Så fin text. Fastnade för ”Jag hade kunnat släppa det och fortfarande vara jag, fortfarande en komplex karaktär, ingen karikatyr. Jag hade kunnat släppa det och det hade varit slutet på historien. Det hade varit början på en annan.” Tänker att det lätt blir så, att vi hänger upp oss på det vi gör och tillskriver det till vår identitet så hårt, trots att vi egentligen är lika mycket människor utan vårt skrivande eller vad nu är. Det finns alltid annat, annat som får hjärtat att banka och som gör oss till den vi är.
Kan du inte berätta lite om din barndom? Vad har format dig till den personen du är? Om du är bekväm med att prata om det såklart.
Mmm roligt, jag gillade också verkligen den frågestunden hos Sardellen. Vill därför leverera en bra fråga till dig men mitt huvud ger mig bara praktiska konkreta förslag. Men kanske om du skulle vilja skriva lite mer om varför du valt den ST som du gör? Vad du tänker om det mänskliga psyket / sinnet? Vad kan man laga när det gått sönder? Hur ska man förhålla sig till att hormoniella förändringar?
Hur klarade du läkarprogrammet med 3 barn? Alltså hur klarade du tentorna?
Hann du lära känna folk trots att du hade 3 barn?
Vad är dina tankar kring etiketterna bra och dåligt när det kommer till skrivande?
Kul med frågestund! Om du hade en helt barnfri ledig dag till ditt förfogande, vad skulle du hitta på?
Jag känner igen mig i det loja läget- jag har nog varit där enda sedan allt blev ”för mycket” för ca åtta år sedan och jag var tvungen att även sätta min passion på paus, då jag drev mig själv för hårt helt enkelt. Men efter år 2015 är mitt driv mera jämt. Det är inte något super-driv och jag får inga energitoppar längre, men heller inga extrema dippar som jag brukade få, efter att ha drivit på mig själv i olika projekt och skapande. Det är en omställning men också rätt skönt, tycker jag!
Och det där med att sluta med diverse kreativa projekt tror jag ibland är lika viktigt som att påbörja projekt. Jag tror verkligen det ligger en visdom i att våga släppa något, som kanske har varit en dröm tidigare, men som kanske mest skapar stress eller press nu. I mitt fall kände jag iaf att andra saker fick större plats när jag inte var så fokuserad på min ”konstnärliga karriär”. Jag skulle vilja ha fler historier om folk som slutar, som ger upp eller bara omvärderar sina mål. Älskar sådana historier i vår kapitalistiska samtid som premierar mål och framåtrörelse.
Hm… frågestund!
– Vad skulle du jobbat med om du inte blivit läkare tror du? (Och inte skrivande heller utan något annat yrke.)
– Hur mycket av din identitet sitter i ditt skrivande samt i läkaryrket?
Hm, känns som jag frågade dig detta nån annan gång? Ja ja du får svara bara om du vill 🙂 Kram
Hur orkar du fortsätta när andra skulle ha slutat? Hur vet du liksom att det är rätt? Att det är värt det?
När jag tänker på dig som person ser jag någon som är så självklar , det kanske är den där förmågan att fortsätta när andra slutar som gör att jag tänker att du inte ägnar dig åt ”tänk om jag gjort så istället”-funderingar. Därför undrar jag: tänker du någonsin på saker som du kunde gjort annorlunda?
Hur tidigt förstod du att du skrivandet var din grej? Minns när du nog inte ens var tretton och skrev en text som var bland det bästa jag läst. Jag hade nån skrivtävling (vem var jag ens att ha en tävling?!) på ett forum och du vann. Hur har det varit att vara så talangfull som ung, att redan då ha en distinkt röst? Har det någon gång varit jobbigt? Har du någonsin känt att du har slut på saker att berätta? Har du någonsin övervägt att sluta skriva?
Förlåt (eller varsågod) för jättemånga frågor!
[…] jag att det var test, och faran i huvudet var över. Min beredskap överflödig. Kvar fanns bara loja läget. Kvar fanns inget särskilt […]
[…] skrivit så intensivt och ha rest så kondenserat, tänkte jag sätta mig och svara på några av era frågor. Eftersom jag är så mosig väljer vi ut de som inte kräver någon stor skärpa och avancerad […]
[…] hade en frågestund, kanske minns ni, kanske inte. Jag fick en fråga (från Sardellen): “Om du skulle bli en […]
[…] den hybrisen som, utan större dramatik, bestämde det åt mig. Sedan funderade jag inte mer kring skrivandets vara eller icke vara, sedan tänkte jag inte på att släppa taget mer. Sedan började jag planera: inte så mycket för […]
[…] maj hade jag en frågestund, fortfarande portionerar jag ut svaren. Här kommer […]