En dag hoppar lådcykelns kedja ur efter ett plötsligt gupp i vägen.
Morgonen är disig och fuktigt grå. Det är på väg att ljusna. Jag har just lämnat på dagis, sitter på huk i lyktstolpsskenet vid sidan av cykelbanan, halvvägs till jobbet, och försöker få på kedjan igen medan mina händer blir allt svartare och mina fingrar allt ömmare.
Helvete också, jag skulle ju ha lämnat den på service, tänker jag. Det är klart att det här hände, eftersom jag bara skjutit på det.
För så är det, det borde jag ju ha gjort, en check att allting funkade på detta färdmedel jag använder dagligen. Men allt kom emellan. Och så länge det funkar låter man det funka och när kraschen kommer är det så lätt att se det som något man förtjänade i sin slarvighet.
I läkarjobbet har jag sett och hört det så många gånger, fast om andra saker än cyklar. Om kroppar, om hjärnor.
Jag får väl skylla mig själv, jag visste att jag borde ta tag i det och jag lät det vara. Sen sket det sig och det är rätt åt mig.
Och ofta är det väl så, man borde ha tagit itu med det förut, och kanske hade de akuta problemen inte hänt då. Eller så hade de drabbat en i alla fall, sådant vet man aldrig säkert. Men man kan veta att det egna livet inte är något rättssystem, man måste inte utkräva sig själv på ansvar, en utskällning från den egna hjärnan blir sällan hjälpsam. En bestraffning mot en själv ännu mindre.
Därför blir den där svarthandade stunden i morgondiset också en övning i acceptans.
Vad jag än borde ha gjort förut, så är kedjan urhoppad nu. Hur mycket jag än vill sparka på cykeln, skälla på mig själv, susa till jobbet istället för att stå här med svarta händer så behöver jag förhålla mig till det som är. Och ska jag stå här och muttra över min egen idioti blir jag sannolikt sämre på att lösa just den här situationen.
Jag ger upp försöket att få tillbaka kedjan, leder cykeln till jobbet, skrubbar rent mina i handflator i tvållöder och värmande vatten, träffar förmiddagens patienter. Sedan leder jag cykeln till verkstaden på lunchen. För några ögonblick får jag en aning om vad vissa patienter måste uppleva stunden innan de ska träffa en.
När man skäms över att inte ha tagit hand om sin cykel ordentligt. När man skäms över att inte ha tagit hand om sig själv ordentligt.
Man tänker att man ska. Men man tänker så många saker.
”Cyklar du ofta på grus?”, säger han på cykelverkstaden medan han fixar min kedja (och lagar mitt cykellås, visar hur jag ska sätta lamporna bättre, pumpar ett däck).
”Jo, litegrann, varje dag”, säger jag och skäms igen över denna stackars cykel som jag inte vårdar med den kärlek den förtjänar. ”Är det dåligt?”
”Nja. Man ser på kedjan att det är så. Tvätta av den ibland, så blir det bra. Jag kan förklara hur du ska göra.”
Och när jag lämnar verkstaden är jag lättad. Över att som var så svårt för mig att lösa blev så lätt med hjälp av någon annan. Över att det finns saker jag kan göra som kan minska risken att det händer igen. Över att det finns hopp för mig och min älskade cykel.
Över att hur skitig livsskiten än kan kännas när den händer, så finns det alltid hopp.
Oavsett om man tycker sig ha förtjänat det eller ej.
*
Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg.
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.
No Comments