Glimtar, mars 2023

Det blir mars och jag våndas över saker så banala att de blir svåra att skriva om. De flesta har att göra med sådant jag inte gjort och sådant jag inte lyckats med.
De blir svåra för att det blir ett sådant hån mot de som faktiskt berövas möjligheter i livet.
Men jag ska återkomma till det.

Jag våndas över hur jobbet uppslukar mig. Fyra månader på neurologen, när mars är slut har jag gjort hälften.
En helt annan del av sjukhuset. Jag har aldrig jobbat inom somatiken i Sverige. Dagarna är fyllda av praktiska saker som har väldigt lite med hjärnan att göra och väldigt mycket med vårdaministration. Ändå är det oupphörligt intressant: dynamiken i att förstå en ny arbetsplats och hur man ska samarbeta med andra för att komma framåt. Hjärnan, medicinerna, signalsubstanserna. Om kvällarna lyssnar jag på podcasts om Parkinson om MS, om nätterna drömmer jag om remisser som skickas och skickas och aldrig kommer rätt.

Jag våndas över hur jag inte skriver. Och hur jag befinner mig i en tid och ett sammanhang i livet där det hade varit så lätt att glida ur ett skrivande och låta det försvinna. Det är skillnad på att arbeta på ett litet sjukhus, som jag gjort större delen av min karriär, och det här: ett stort universitetssjukhus som inom vissa områden bedriver vård som är så högspecialiserad att det är den enda platsen i landet där den ges. På den här platsen finns folk som är nationsledande, kanske världsledande, inom ett område. Jag träffar på  personer som aldrig skulle tänka tanken att man ska göra något annat än att vara läkare, att det är just genom detta yrke som man ska förverkliga sig i livet.

Ibland befinner jag mig i rum där det känns som att om jag sa att i framtiden funderar jag på att jobba halvtid ett tag och skriva romaner resten av tiden, skulle det vara lika apart som om jag drog fram en cigarett och tände den och drog halsbloss mitt under ronden.
Hela mitt vuxna liv har jag varit förälder. Jag har studerat och jobbat, jag har varit familjeförsörjare, morgonmänniska, länge var jag nykterist. Det är sällan jag har känt mig som en vild bråkstake som beter sig som en tonåring och vägrar växa upp. Men med läkare, sådana där riktiga urläkare, får jag känna så. Hela min läkarutbildning kände jag det. Det fanns så många som travade framåt med sådan självklarhet, det är ett jobb med så tydliga fack och milstolpar.
Att jobba på Åland var en fristad från det, kanske förstod jag inte hur mycket förrän jag kom hit till Uppsala och åter befann mig i en läkarkultur jag sedan länge lämnat.

Jag våndas över att livet har gått och gått och aldrig kommit till dörren. Att det plötsligt är varken hackat eller malet. Att jag trodde att jag skulle ha kommit så mycket längre med så många saker.
Att jag inte längre vet vad som vore ett lyckat utfall. Vad skulle hända, vad skulle jag lyckas med som skulle få mig att känna att jag var där jag ville vara?
Jag har skrivit om det förut: hur svåra tider rubbade mig ur position, hur jag inte längre vet vilka de nya koordinaterna är.
Det fanns någon jag var som mest ville läsa och skriva ifred. Det finns någon som jag blev som tycks befinna sig i en ständigt pågående konversation. Alltid i ett samtal om något, med någon.
Den gamla ville skriva böcker under långa ostörda timmar, men vad den nya ska göra vet jag inte.

Jag våndas över att det är så navelskådande bortskämt att våndas över de här sakerna.
På bussen hem har chauffören slagit på radion högt, det är ekonomiekot, de säger att matpriserna har gått upp 22% det senaste året. Jag har råd med halvfabrikaten som räddat oss den här hösten, med köpelunchen på sjukhuset när matlådan står kvarglömd i hallen, med restaurangmiddagen. De talar om hushåll som behöver ta av sina buffertar för att få de löpande utgifterna att gå ihop, de säger att det finns människor som är låsta i bostadssituationer de inte vill ha och livssituationer de vill ta sig ur. Vi har vårt hem, våra hem, vi har vårt Ålandshem och vårt hyrda Uppsalahem.

Vi har allt i världen som krävs för trygga, snälla dagar: vi har morgongröten och fredagskorven, vi har badhusdagarna och bussturerna, vi har vännerna och kvällarna, vi har pulkabacken och ett skrattanfall när det aldrig tar slut utan bara fortplantar sig i en syskonskara.
Vi har solnedgången i en kväll som andas vår, på väg hem från dagens äventyr.

Det, i sig självt, måste vara gott liv nog.

*

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande, här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!