Höstförkylningar rasar. Gud vad trött man blir. Allt jag vill är att kunna gå upp tidigt på morgonen och träna. Jag har någon idé om att det är vad som saknas, nu när jag inte längre har ett dagisbarn som jag skjutsar i en lådcykel utan el varje morgon, hämtar varje eftermiddag. När jag inte längre automatiskt börjar och slutar varje arbetsdag med fysisk ansträngning.
Men halsen skaver och det är inte dags att hänge sig åt dundrande puls.
Istället kan vi roa oss med svar på fler frågor från frågestunden i maj.
Om du skulle leva ett helt annat typ av liv men som du ändå tror skulle passa dig som person, hur skulle det se ut då?
Det skulle kunna se ut på tusen olika sätt, men till exempel: en lägenhet, en större stad, högst upp i huset. Jag skulle bo ensam med massor av böcker och laga middag länge om kvällarna efter att jag jobbat långa, långa dagar. Kanske skulle jag bo i ett annat land, arbeta på ett annat språk. Karriären och timmarna jag skulle lägga på den vore fonden, som livet med familjen är nu. Det ständigt krävande som utgör rytmen, inte får allt att flyta ut, och blir det som projekten och kreativiteten föds ur.
Vad skulle du jobbat med om du inte blivit läkare tror du? (Och inte skrivande heller utan något annat yrke.)
Jag var snubblande nära att söka till något civilingenjörsprogram istället. Gillade matte och tänkte att det lät bra.
Var alltid övertygad om att jag ville ha ett jobb som inte var skrivandet. Sedan hade jag länge, en tanke om att det skulle vara som skådespelarna som jobbar som servitörer, att det skulle vara fram till någon diffus framtid då jag försörjde mig på att skriva på heltid. Nu tänker jag inte riktigt på samma sätt.
Hur klarade du läkarprogrammet med 3 barn? Alltså hur klarade du tentorna?
På den tiden var vi två föräldrar. Det spelade roll, såklart. Men sen vet jag inte. Visst klarade jag tentorna men jag var ingen stjärna. Kanske fanns det potential som jag slösade bort (kanske är hela mitt liv fullt av potential som slösats bort, men ska man ägna all tid åt att samla ihop den missar man att leva.) Jag minns min studietid som ett ofokuserat sprakande av energi, krafter jag inte lärt mig att använda till en helhet än. Som att vara ett förmaksflimmer, att man är full av intensiva impulser men de leder inte fram till en synkroniserad, funktionell kontraktion. Barnen var det minsta hindret egentligen, att vara ung var det som var svårast.
Hann du lära känna folk [på läkarprogrammet] trots att du hade 3 barn?
Jag fick vänner under den tiden som jag fortfarande har kontakt med. Men det var en bit in i programmet och jag var inte så social. Hade jag gjort det idag hade jag gjort det annorlunda; vissa saker kom tidigt för mig i mitt vuxna liv, att knyta nya kontakter kom senare. Ibland pratar folk om studietiden som att det är den enda tid man har chans att lära känna nya människor, men jag tycker inte det är sant. Jag har lärt känna så många nya människor de senaste åren i många olika sammanhang. Det känns mer som om det handlar om att öppna sociala-kontakter-spjället, att vara redo för det.
Men barnen var inte bromsen, här heller.
När jag tänker på dig som person ser jag någon som är så självklar , det kanske är den där förmågan att fortsätta när andra slutar som gör att jag tänker att du inte ägnar dig åt “tänk om jag gjort så istället”-funderingar. Därför undrar jag: tänker du någonsin på saker som du kunde gjort annorlunda?
Så fint formulerad fråga som nästan känns genant att svara på för… vem är man om man publicerar sådana ord om sig själv i sin blogg.
Nåväl, som svar på frågan: herregud vad skenet bedrar.
Jag har levt mitt liv som en vandrande livskris. Ingenting känns självklart. Och samtidigt: framåt, framåt med raska steg. Jag tror själva skenet-bedrar-självklarheten kommer ur den ständiga tveksamheten. Om allt är ovisst blir allting möjligt. Det finns ingen självklar väg. Istället en framåtrörelse, fort fort så man ser var man hamnar.
Läs mer:
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
2 Comments
Så kul att få svar på ens frågor! Trodde jag var för framfusig tidigare haha, men det kom en vända till med Q&A alltså. Kul!
åh nej, absolut inte! Har bara velat sprida ut dem lite mellan andra sorters inlägg, och formulera svaren. kul frågor!