Åtta

För åtta år sedan kom en Habanero till vår familj.
Med henne kom sensommarhetta efter en lång och sval sommar, med henne kom en självklar värme som aldrig falnade.

Två dagar innan sin födelsedag lärde hon sig cykla. Det var en Habanero-process från början till slut: egentligen var hon på väg att lära sig för två år sedan. Men sedan hände något – hon ramlade väl och sedan fick hon stödhjul men de satt inte på sättet hon ville ha dem – och hon blev principiellt emot cykling.
Inte bara som eget öde, utan som helt fenomen.
”Visst tycker du om promenader, mamma?”, sa hon då.
Och det kunde jag ju inte argumentera emot.
”Visst vore det trevligt om vi vore en promenadfamilj?”
Och inte heller det kunde jag ju argumentera emot, och dagen efter promenerade vi allihopa till Mariebad och hem tillsammans, medan Habanero höll allas humör uppe. Visst är det härligt att gå, vi ska alla kämpa på?

Först vid läggdags avslöjades planen, när hon log mot mig och sa:
”Och nu vet du att jag behöver inte cykla när du inte längre skjutsar mig i cykelvagnen, vi kan alltid ta en RASK PROMENAD!”
Och somnade som man bara kan göra när man vet att alla problem är röjda ur världen.

Sedan gick det tid, liv, ett Sverigeår då vi cyklade mindre och gick mer (och åkte buss).
Vi flyttade hem, det kom en kväll. Vi hade satt en pinne på cykel som den som är stor kan hålla i för att hjälpa den som är liten att hålla balansen. Storasyskonen sa att hon måste komma ut, de skulle öva med henne. De berättade egna historier om hur det var när de skulle lära sig cykla, de berättade egna berättelser om hur de misströstat när de skulle göra sådant som var svårt.

Och när kvällen var över kunde hon cykla, när kvällen var över vägrade hon acceptera att den var slut.
När kvällen var över var hon högröd i ansiktet, håret fuktigt av svett, och orden fyllda av planer på hur hon skulle utveckla sin cykling.
”Mitt nästa steg är att öva på att bromsa. Sedan ska jag öva på svängarna, och efter det vill jag öva att köra på grus. Nu ska jag börja med bromsträningen.”
Jag sa att det var läggdags, att det där fick hon öva på imorgon. Hon sa att så var det naturligtvis inte alls, och cyklade ifrån mig.

Dagen därpå cyklade vi till stan tillsammans, och hon vände upp sitt lilla ansikte mot mig och sa:
”Nu kan man kalla oss cykelfamiljen. Det är vad man verkligen kan säga om oss nu.”

Vi är olika på många sätt, hon och jag. Hon utåtriktad från start där jag varit blyg, hon den som frågar andra människor om råd och jag den som tar reda på saker i tysthet.
Hon den som sökt andras uppmärksamhet när jag vill vara ifred.

Men den här var envisheten, när man väl har börjat.
Att kasta sig in med hull och hår i något även om det inte var vad man trodde att man skulle göra.
Att känna tröttheten i kroppen och svetten i håret och vägra släppa styret.

Att fortsätta när de andra går in, att vägra gå hem.
Det vet jag hur man gör.

Och jag ville berätta för henne, någon gång långt i framtiden, hur det är en kraft som gör att man kan spränga tunnlar åt sig själv för att ta igenom till och med de trängsta utrymmen.
Jag ville berätta för henne, någon gång långt i framtiden, hur det också kan göra en mycket trött.
Man ska lära sig att gå av sadeln, gå in och sova.
Det ligger många dagar framför en, det finns så många morgnar och kvällar.
Så mycket tid för att träna sin bromsteknik och sina svängar.
Allt måste inte skapas på en kväll.

Läs mer:

• Med dig.
• Fem.
• Två.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.