Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Att skriva om sina barn

Jag tänker mycket på vad det innebär att skriva så mycket om sina barn som jag gör. Och för så många människor som jag gör, i takt med att den här bloggen har växt.

Det finns två sidor av myntet,  som med all form av autofiktivt skrivande. Det viktigaste handlar om vad jag är beredd att berätta utan att överskrida integritetsgränser. Det andra handlar om vilka berättelser jag tror är värda att berätta för någon annan.

Rangordningen är viktig här.
Jag vet att om den här bloggen hade varit ett fiktivt verk, om människorna den handlar om inte i högsta grad hade varit based on a true story, så hade jag skrivit annorlunda. Jag hade skrivit mer om barnens dåliga sidor (fast jag skriver ju de flesta inlägg när mina barn somnat, och det här vet alla mammor: så fort en unge har somnat, är alla dåliga sidor som bortblåsta, när man ser det där snusande runda ansiktet är det svårt att förstå att man någonsin tänkte att de fanns). Jag hade skrivit mer om mina dåliga sidor. Jag hade skrivit mer om mina sidor över huvud taget. Hade det här varit ett fiktivt verk jag skulle läsa och granska, ett gammal utkast skrivet av mig själv eller en bekant, hade jag ifrågasatt hela huvudpersonen. Jaget i den här berättelsen är väldigt otydligt, hade jag protesterat. Vad vet man egentligen om den där Nettelblad? Hon blir diffus för läsaren. Skapa lite mer fyllighet i karaktärsteckningen.
Men vi är ju inte fiktion. Inte bara.

Men jag vill att det ska kännas som fiktion. För mig är det först då jag ser en anledning att dela berättelserna med andra.
Det händer tusen saker varje dag som jag inte är obekväm med att berätta för andra. Men jag skriver inte om dem, för att jag vet att de är roliga mest för oss som är där. Oss som känner människorna det handlar om. Jag vill att det jag väljer ut till mina texter ska ha ett tema eller en tanke. Jag vill att man ska kunna läsa mina texter och aldrig ha träffat mina barn, jag vill att man ska kunna läsa dem och inte ens vara intresserad av barn.

Precis som det är naturligt för en fotograf att ta bilder av sina barn med en fotografs ögon, blir det naturligt för mig att tänka kring mina barn med en skrivande människas ord. Vissa bilder en fotografförälder tar är fantastiska för den som känner barnet, men inte för någon annan. Andra bilder har en fotografisk kvalitet som gör att de kan delas till fler. Vissa reflektioner och texter jag skapar kring mina barn har bara ett värde för oss. Andra är inte bara lösryckta tankar, utan verkliga berättelser.
Och jag delar dem, förvissad om att det finns fler än jag därute som är svaga för en god historia.

Föregående

Söndagsplock vecka 33

Nästa

Kunskapskällan

4 kommentarer

  1. Så fint formulerat Ulrika. Jag tycker du lyckas väldigt bra med just det – att fånga de där ögonblicken och skapa en intressant historia med en fin inramning.

  2. Hallå vilken pangblogg du har! Hittade hit via kommentar hos Peppe och kommer absolut tillbaka.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén