Det är tidig morgon på ett tåg mellan Helsingfors och Åbo hamn. Jag är på väg hem från Helsingfors bokmässa och allt jag tänker på är böcker och skrivande och hur jag ska göra mer plats för ord. Mina och andras.
Jag börjar direkt med att skriva mer om böcker. Allt jag läser går att hitta i en höjdpunkt på min instagram, men vi vet ju alla att det är ett format utan utrymme för tankar, där ett resonemang ständigt är redo att bli avklippt av nästa scrollning.
Tidigare i höst läste jag två böcker som lockade mig lite särskilt eftersom de rör sig i liknanden ämnesområden och teman som min debutroman Sjukdomen.
I Nattsäsong av Karolina Ramqvist dras läsaren med i den spiral som uppstår när motvillig attraktion övergår i förälskelse som övergår i besatthet av det slags om löser upp själva tänkandet, som i Sjukdomen. I Therese Bohmans Kapitalet är det istället fixeringen vid en bloggare som är den gemensamma nämnaren samt skildringen av ett visst slags livsstilsblogg. Samt kanske också en något opålitlig, svårdefinierad huvudperson? Både Bohman och Ramqvist är erfarna, prisbelönta författare så jag försöker inte placera in Sjukdomen i ett sammanhang där jag påstår att jag spelar i samma liga. Däremot har min fasicnation för Sjukdomens teman inte upphört av att boken är släppt, snarare tvärtom. Det är som att ha skrivit en liten avhandling om ett område – om kärlekens besatthet och att veta allt och inget om en person man följer på avstånd. Jag får samtala med människor om det och vrida och vända på det och då faller det sig naturligt att vilja se hur andra undersökt liknande saker.
Nattsäsong av Karolina Ramqvist
Jag har läst alla böcker Karolina Ramqvist skrivit och ibland undrar jag varför. Ramqvists skrivande är svalare än vad som vanligen är min smak. Det är snyggt och välformulerat men med ett sådant avstånd. Böcker som inte gör mig så berör, men alltid fascinerad, som ett slags studie. Återkommande är ofta ett avstånd mellan ideal och handling som ger en särskild laddning i texten. Människor som beskrivs men inte förklaras, och det tycker jag om i det här författarskapet, det ger böcker som lämnar mycket utrymme för läsaren att fullborda dem.
Och kärlek som en kraft som drabbar en, driver en i riktningar som kan vara mystiska även för en själv, ett slags mytisk kraft mitt i denna svalka. Som underkastelsen i Alltings början, otroheten och vidhållandet av relationen trots avstånd i både bakgrund och geografi i Den första boken, kärleken till en kriminell man i Flickvännen.
För den som kan sin Ramqvist finns mycket att känna igen i Augustprisnominerade Nattsäsong. Här finns en kvinna – denna gång en åldrande skådespelerska – som befinner sig i både unerläge och överläge gentemot männen omkring sig. Hon är beroende av sin make Hans samtidigt som hon betraktar honom med ett uppenbart avstånd. Hon föraktar den unga digitala konsulten på teatern, Dag, som söker kontakt med henne. Trots det, eller kanske just på grund av det, väcks attraktion. Ytterligare något att känna igen från tidiga verk, och som jag tycker Ramqvist skildrar skickligt – den sortens attraktion som liksom föds ur en initial irritation. Hur det kan få en att känna sig skyddad från förälskelsen och tvärtom göra att man faller hårdare så småningom.
För attraktion och förälskelse uppstår, som så många gånger i Ramqvists litterära värld. Kärleken som tar över och förintar jaget, varandet, passionen som inte kan motiveras och rationaliseras. Här uppstår en febrighet i Nattsäsong, en reva i svalkan som jag tycker är något nytt. Det tas några snäpp längre, drivs mer till sin spets. Tillåts flippa ut lite mer. Här uppstår en bok där det blir svårt att lita på jagberättare, eftersom hennes perspektiv är besatta av kärlekens fixering. Och frågan uppstår hos mig, liknande den fråga som finns i Sjukdomen även om situationen där skiljer sig åt från denna: kan vem som helst i vilket läge som helst drabbas av en sådan besatt kärlek? Eller krävs det ett visst slags person, ett visst slags omständigheter som gör en sårbar för att insjukna?
Varken jag eller Ramqvist är förstås unika som talar om den sortens kärlek som en sjukdom, men det är klart att jag hajade till av citat som dessa.
Det besläktade i berättelserna.
Nattsäsong utspelar sig i vad man kan tänka sig är en nära framtid. Upprustningen vår tid befinner sig i har kommit längre, kriget mer nästan där. Det har alltid funnits en distans i beskrivandet av samtiden hos Ramqvist, ett sätt att betrakta sådant som sker nu som om det vore avlägset och främmande, och i den här romanen är det förfrämligandet mer draget till sin spets. Det är nära och mycket långt ifrån, en främmande värld som är vår. Jag vet inte om jag gillar det eller inte – men njuter av att kunna se vilka drag i det här författarskapet som liksom destillerats för just denna bok.
Språkligt befinner vi oss i en liknande sävlighet som i Den första boken, åtminstone i bokens inledande del. Meningarna är inte vindlande, men just sävliga. De börjar och går tilbaka och börjar liksom om igen innan man är framme vid en punkt. Det är ett sätt att skriva som tvingar läsaren att läsa långsamt, en liknande upplevelse som när man mödosamt översätter en text från ett annat språk eller när man är ett barn som just lärt sig ljuda. Jag fascineras av hur det går att skriva så och samtidigt bibehålla en klar precision. Det ger något visst till läsupplevelsen, som bäst tvingar det en att vara synnerligen närvarande i texten, men i sina sämsta stunder utgör det ett motstånd.
En läsresa och en upplevelse! Men jag är överraskad över Augustnomineringen för både den här och Den första boken. Mest för att jag alltid tänker på Augustböcker som lite mer… lättillgängliga, inte lika finlitterärt pris? Men jag är ju varken juryn eller Förläggarföreningen.
Kapitalet av Therese Bohman
Här istället ett författarskap som jag inte läst, men många gånger tipsats om.
Therese Bohman skriver om att följa någon på avstånd med en skenbar närhet. Och att följa någon över tid, och med kontinuitet. Det som sker med en blogg man läst sedan tidigt 2010-tal men kanske inte på samma sätt om en influencer dyker upp i ens flöde i olika appar idag? Den som haft koll på ett visst slags bloggare känner igen sig: i hur det skrivs på bloggen, talas i podden, skvallras i Flashbacktrådarna. Jag såg en recension på instagram där någon sa att influencerdelarna kändes orealistiska – folk kan väl ändå inte prata sådär – men den som skrivit den konstaterade sedan att hon inte läste den sortens bloggar. Det säger väl något om den lilla bubblan, kanske, att den sortens låtsas-korrekthet och perfektion känns orealistisk för den som inte sett den.
Kapitalet skildrar väl vad som händer när man gradvis slutar inspireras och istället börjar frustreras, hur nära en beundran kan ligga avundsjuka, förakt och nåt slags otillfredsställt oförlöst som ligger nära hat. Den märkliga känsla av att man skulle ha rätt till något mer som kan uppstå när man möter en sådan person i verkligheten, eller som kanske redan uppstått långt innan det mötet.
Men i min läsning finns här framförallt en människa på gränsen. Det ger mig starkare Sjukdomen-associationer än själva bloggskildringen, även om det handlar om liknande typ av influencers (om än i olika tider, eftersom Sjukdomen utspelar sig i det tidiga 2010-talet medan det här är någorlunda nutid). Både förskoleläraren Emma i Kapitalet och läkarstudenten Nils i Sjukdomen rör sig ibland i en värld som många av oss kan känna igen sig i, och ibland in i något mörkare, skevare. Något där man tillåter sig att gå över gränsen för att man kanske redan upplever en sådan maktobalans och orättvisa. Bloggaren Alice i Kapitalet och bloggaren Vera i Sjukdomen är båda personer man kan irritera sig på, eller rentav förakta, och jag tycker om hur ingen av dem är den karikatyr på ytlig influencer. Yta och positionerande och drömvärld? Absolut, men skildrat nära verkligheten för den här sortens kändisskap. Vilket räcker så väl, överdrifter behövs inte. Det gör det lätt för mig att känna att ingen av dem förtjänar den behandling de får, även om jag delvis kan begripa vad som triggar gränslösheten hos de människor de råkar möta i de här böckerna.
Därför blev jag överraskad när jag läste recensioner över hur få som verkar reagera på Emma som jag gör? Det gränslösa nämns flera gånger bara i en bisats eller inte alls. Någon gång tolkas det som en rimlig reaktion på klasskillnader och avundsjuka. Parallellen till Sjukdomen blir intressant även här. Naturligtvis är inramningen en viktig del; att klasskillnader utforskas i Kapitalet formuleras från själva titeln och bokens beskrivning i baksidestext och i media har inte fokuserat på gränslöshet på samma sätt som Sjukdomen gör. Läser ni båda böckerna finns det förstås skillnader i hur huvudpersonernas tankar går (och hur mycket vi får följa med i de tankarna) och i vilka beteenden de ägnar sig åt. Samtidigt tror jag nog den största skillnaden mellan Emma och Nils är att en är en man och en är en kvinna. Det medför omdelbart att Emma upplevs som mindre av ett hot, tolkas mjukare, ofarligare.
För mig var hur som helst Emma den största spänningen i den här boken, och hade gärna sett att hon fick utvecklas och fördjupas. Det här skeva under ytan som kryper upp och anas, jag hade velat få vara mer i det. Det som, precis som i Sjukdomen och Nattsäsong tidvis får en att undra: hade jag kunnat göra såhär, vara här, o vilka omständigheter hade kunnat driva mig dit.
Språkligt flyter Kapitalet mycket lätt, liksom sömlöst. Det finns ett driv i den som gör att jag läser ut den på ett dygn. En bra bok att läsa om man vill komma igång med läsflödet igen efter en tids uppehåll med andra ord! Däremot upplever jag att den skrapar på ytan till något som hade kunnat vara intressantare, att det stundtals blir banalt. Jag hade önskat mig något längre, där handlingen fick veckla ut sig mer, och Emma träda fram för oss i fler dimensioner. Inte en ”förklaring” till varför hon är som hon är (de som inte gillar Sjukdomen brukar önska att den hade en sådan ”förklaring” och det finns orsaker att jag inte skrev den så, jag tycker om böcker där det får vara mer öppet). Men en fördjupning av hennes beteenden och hur hon fungerar i olika situationer av sitt liv som ger mig mer fasetter av henne, mer att tänka kring.
Ibland upplevde jag att Emma förstod sig själv och sitt agerande utifrån på ett sätt jag inte riktigt trodde på, och ibland att hon var helt främmande inför sina egna beteenden. Hon blev ojämn på ett sätt som drog ned min helhetsupplevelse. Första person-perspektivet blev utmanande med en karaktär där så mycuket ligger dolt för både läsaren och henne själv. Tyckte också influencerdelarna, om än välskrivna och väldigt träffande, kunde integrerats mer i berättelsen istället för att komma som långa sjok av information.
En bok med driv som berättar om precis vad det står att den ska handla om, men där jag upplevde att det fanns potential för så mycket mer!
Sjukdomen av Ulrika Nettelblad
Ja, ni som läser bloggen vet ju. Det finns en bok som heter Sjukdomen och det är min debutroman. Om kärlek och besatthet, friskt och sjukt, det tidiga 2010-talet.
Jag tänker att det här kan vara ett blogginlägg man kan ha råkat hitta till när man googlar de övriga titlarna, och eftersom jag hänvisar till den när jag skriver om den fick den ha en egen rubrik. Jag tror det kan vara väldigt intressant läsning att läsa alla dessa tre: Nattsäsong, Kapitalet och Sjukdomen och just fundera kring var de liknar och skiljer sig åt, vad ålder och kön gör med texterna och tolkningarna och mottagandet. Något jag hade rekommenderat en bokklubb om det inte varit en uppenbart överambitiös uppgift. Men kanske för en väldigt ambitiös bokklubb?
Alla mina inlägg om Sjukdomen (inklusiver skrivprocessen) hittar man här.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller instagram för att inte missa nya inlägg.
Här hittar du alla inlägg om min debutroman Sjukdomen.
No Comments