Jag skriver till er från en sensommarmorgon. Det är den första helgen i augusti.
Jag sitter på uteplatsen till stugan vi hyr ett par nätter i Käringsunds stugby. En halvtimme från oss, och den bästa semestern på länge.
”Det här är det som passar vår familj”, sa Storasystern, denna fjortonåring som på många sätt drömmer om ett liv för någon som vore tjugo år äldre (och definitivt inte på Sex and the city-sättet). Hon drömmer om att göra det hon just gjort. Planera enkla trevliga måltider för en stugsemester. Skriva inköpslista. Storhandla med bil. Packa en kylväska med mat. Packa de andra väskorna, med upprepade förmaningar till sina syskon (fast i drömmen är det hennes små barn).
Stuva in allt i bilen, informera mig:
”Jag fällde ned ett säte, så vi fick gott om plats, det är okej, syskonen kan sitta bredvid varandra. De har det bra, de har det bekvämt.”
När jag väntade mitt första barn – hon som igår packade upp maken ur kylväskan och organiserade den överskådligt i stugans kyl – minns jag att jag tänkte: du behöver inte ha något slags särskild begåvning, jag kan ha begåvning så att det räcker för den här familjen, jag vill bara att du ska få vara en alldeles vanlig människa, alldeles väl anpassad för den vanliga verkligheten. Det var kanske pretentiöst, och kanske förmätet, och naturligtvis sa det mest om mig själv. Men jag var bara nitton år. Jag hade en uppfattning om att det fanns ojämnheter i mig som väckte stora förväntningar och ledde till besvikna överraskningar när jag kunde klara så mycket och så lite på samma gång. Jag lärde mig hantera det, alla blir bättre med åldern, hjärnan växer ikapp och erfarenheter formar, men ändå.
Nu är jag snart trettiofyra, det är en kväll i Käringsund, jag går hem från stranden. Tung hetta, sprött gräs. I vissa delar av området en sandig karghet som gör att man hade kunnat leka att tallarna var pinjeträd och att det här var en medelhavskväll. Sedan når man björkarna kring stugan, befinner sig så tydligt i norra Europa, i det slags sommar jag kan.
Mitt första barn har stormat hem från stranden. När känslorna blev för stora, som det kan vara när man trots allt bara är fjorton. Jag kommer hem för att prata med henne. Hon har prydligt hängt sin blöta handduk och baddräkt på tork på räcket. Till och med i emotionellt virrvarr – kanske allra mest då – vet hon att det praktiska livet måste ha sin gång.
I soffan, hennes huvud i mitt knä.
Vi ser på reality-tv.
”Jag tycker om”, säger hon medan mina fingrar masserar hennes hårbotten, ”att vi ändå fungerar ganska bra tillsammans.
*
Vi hyr en trampbåt. Ut i viken, trampar mot en glasskiosk. Jag och Storasystern trampar. Storasystern styr.
”Det är bäst det”, säger hennes småsyskon där frmaifrån, ”om mamma styr vet man aldrig vad som händer.”
”Nämen alltså till och med jag kan styra en trampbåt”, säger jag, och tar över spaken mellan mig och Storasystern. Håller exakt samma kurs som hon just gjort.
Sekunder senare har vi gått på grund. En stor sten, just under ytan, jag ska senare med bestämdhet hävda att ingen av oss kunde se den och att det endast var otur att jag blev den som höll i spaken när vi körde på den. Jag kommer att bli emotsagd.
Två ungar hoppar ur båten och puffar på. Jag förlorar min tillåtelse att styra. Vi når glasskiosken. Jag äter citronsorbet. Sensommaren omkring oss, en tid som blickar både framåt och bakåt, som den här tiden med barnen, som den här tiden i mitt liv.
*
Efteråt badar vi i havet, efteråt simmar jag i poolen, efteråt i bilen på vägen hem säger Storasystern till mig med samma vänligt uppmuntrant röst hon använder till sina syskon när de visar henne sina senste pyssel:
”Du kanske vill skriva om den här semester, i din blogg? Du kan skriva att det var ett bra ställe. Trevligt för en famij med stora barn, eller små. Men skriv att man kan skippa pizzabuffén. Det var inte så många pizzor och det tog slut på Margherita och man fick vänta länge på att det skulle komma mer av den och det är inte bra, eftersom det är den barnvänligaste pizzan. Man kan lika gärna beställa från den vanliga menyn i restaurangen, om man vill ha en kväll då man inte lagar mat i sin stuga. Det tycker jag att du ska skriva.”
Så jag gör som hon säger, denna drottning av praktiska realiteter, detta barn som inte är som jag. Inte ständigt så uppslukad av de tider som flytt och de som komma skall att man snubblar över de ögonblick som ligger alldeles framför en.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg.
Min debutroman Sjukdomen är ute nu och hittas här.
No Comments