Sjukdomen: releaseveckan

Det finns så mycket att berätta.
Jag skriver till er från Biskops Arnö. Här samlas debutanter från olika nordiska språkområden. Färöiska, isländska, norska, danska, svenska är representerat. Från Finland en finlandssvensk författare, och från Åland… ja vad jag nu är. Språk och förståelse och lärdomar om de andra länderna, från förlagskultur till skrivtraditioner till rent språkliga detaljer. Så mycket intressant som finns att upptäcka så nära!
För två år sedan kom jag hit och gick en sommarskrivkurs som jag vunnit i Solveig-von-Schoultz-tävlingen. Till kursen skulle man skicka textudrag, att diskutera i samtalen. Jag skickade de första tre kapitlen av Sjukdomen.

Jag skulle vilja berätta om för några dagar sedan, jag kom till barnens farföräldrars hus, där kartongerna med böckerna fanns (eftersom tryckeriet ligger i närheten och jag ville posta de signerade exemplaren i Sverige istället för dyr frakt över havet). Hur jag rörde vid boken. Pappret, så behagligt under fingrarna. Hur den har en textur man kan blunda och njuta av. Hur jag slog upp och läste, hur texten tidvis var både välbekant och främmandeför mig och jag kunde se att denna främmande text hade jag kunnat tycka om, även om den kommit någon annanstans.

Jag ville berätta om hur jag satt och signerade så många böcker, till de som förbeställt signerade ex, om hur jag skrev adresser och satte utlandsporto där det behövdes, om hur jag var slut av logistiken men tacksam över intresset och hur jag läste namnen på era gator och städer och fantiserade om era platser och era liv och i vilka miljöer och ögonblick den här boken kommer att nå er, vilka liv ni kommer att leva medan ni läser den.

Jag ville berätta om de oroliga nätterna innan jag skulle resa hit till Biskops Arnö. Hur sömnen for som den aldrig gör för mig, och aptiten, jag ville berätta att det inte bara är guld och gröna skogar, inte bara den där stora drömmen som uppfylls, att det också är såhär: det här är något väldigt annat än att skriva. Man kan älska att skriva och vilja sin bok det allra bästa i världen och samtidigt känna att den här delen verkligen tar, utöver att ge.

 

Jag ville berätta om när jag gått av tåget i Stockholm, och insåg att jag börjat vänja mig vid att bo på en plats där man liksom bara behöver följa strömmen om man går av en buss, på en färja, alla ska åt samma håll, det finns inte olika vägar man kan ta. Där gick jag på centralen och tänkte: jaha, jag kan inte bara följa efter människorna som går, jag måste själv ta reda på vart jag är på väg.
Så mycket bättre jag har varit på det metaforiskt, att gå i en egen riktning, än i den praktiska verkligheten.

Ville berätta om hur jag rört mig genom världen som ett spektakel, jag och en resväska med trettio böcker och min koffeinstinna sömnbristkropp när jag innan byte från tåg till buss i Stockholm tog dem till den fina lokalen jag får låna för releasen och mötte den värdiga lugna människa som stod där medan jag drällde alla mina grejer över golvet, huvudet fullt av tågtider och busstider och livstider och en oro över att lämna barnen och kanske: en hemlängtan.

Jag ville berätta om hur de första signerade exemplaren började nå läsare redan på tisdag eftermiddag, dagen efter att de postades. Att det var en utandning, att tänk att posten ändå fungerar, de flesta kommer att få sin bok.
Hur det är mycket likt mig att fastna i dessa små praktiska detaljer och orosmoln när stora saker händer för att de stora sakerna är abstrakta obegripligheter. Vad gör man av en debutroman, av att det skönlitterära skrivandet man ägnat decennier åt plötsligt når till läsare, bortom ens kontroll. Hur förhåller man sig ens till något sådant?
Den där hösten för flera år sedan då jag levde i sorg ägnade jag mycket tid åt att läsa försäkringsvillkoren för vårt hyrda hus i Uppsala. Jag ville förvissa mig om att vi inte skulle nå ruinens brant om jag hade sönder deras dyra golv. Blockets försäkring täckte skador upp till en miljon kronor. Självrisken låg på tusen. Vi skulle klara oss.
Nu tänker jag på brev och beställningar, jag tänker på den digitala nyckeln för att komma in i releaselokalen på fredag, jag tänker på om lokalen på Åland för veckan efter borde pyntas och hur, men jag tänker inte på boken i en läsares hand, jag tänker inte på recensioner, det finns inga hållpunkter i de tankarna, de tillhör inte den praktiska verkligheten.

Jag ville berätta om hur jag kom hít, till Biskops Arnö igen. Två år senare, med boken i handen.
Vi fick våra nycklar. Jag hamnade i precis samma rum som då.
Jag lade min bok i fönstret.

På natten sov jag djupt och länge, tungt och utan drömmar. På morgonen bläddrade jag i boken och det gick för några ögonblick att föreställa sig att någon annan skulle kunna läsa det här, och finna något här som skulle ge något slags resonans, avtryck. Jag påmindes om att det är stort att ge ut bok, att jag har velat det så länge, men att det trots allt inte är hela världen. Att det är hela min värld endast  under denna märkliga vecka som handlar bara om mitt skrivande och inget om allt det där andra jag är.
Det ville jag berätta för er. Att det kan få vara alltihop. Ljuvligt och spännande och gruvlig anspänning. Det skenbart viktigaste och bara en del av ett liv, bland andra delar.

Det, och att nu kan ni beställa min debutroman Sjukdomen på adlibris!

uppdatering: fast tydligen inte längre, det verkar nog bara ha varit ett fel hos adlibris? (Gick ut mail till alla som bevakat den också att den gick att köpa…) ni får vänta till fredag!