För nio år sedan födde jag ett barn.
Jag visste inte då att hon skulle bli mitt sista barn.
(Vet man någonsin? Innan kroppen otvivelaktigt sätter stopp, och inte ens det verkar den göra på samma sätt längre nuförtiden för den som är beredd att gå mycket långt.
Men kanske vet jag något om vad det är att ha lämnat ett tillstånd bakom sig.
Kanske vet jag något om vad det innebär att fatta beslutet att inte vilja ha en ny småbarnstid, att inte ge sig in i konsekvenserna det skulle innebära att sträva efter det.
Kanske vet jag något om vad det är att inte längta efter nya barn, utan detta: att längta efter sina egna barn, att vilja ha dem i sitt liv om och om igen, på alla sätt möjliga.)
Det var en säregen höst, ett slags vändpunkt, ett osannolikt tempo, hur saker ställdes på ända. Flöden av vandrande människor genom Europa, knivmord på Ikea och asylboenden i brand, terrordåd i Paris, massövergrepp i Köln på nyårsnatten. En gång stod jag i kön vid den lilla kiosken i centralhallen i sjukhuset i Umeå och skulle köpa mellanmål, alltid hungrig av att amma och skriva uppsats. Nyheten hade just kommit om den skolattack som utförts i Trollhättan, med ett svärd. Tjejen i kön framför mig sa till sin vän jag förstår inte hur man kan vilja sätta barn till den här världen, vände sig sedan mot mig där jag stod med vagnen, det sovande barnet, sa alltså förlåt, det är inget personligt.
Kanske fanns det ett eget klimax i den tiden, min näst sista termin på läkarprogrammet, när jag skrev uppsats fast jag ville skriva romaner, när jag reste mig och gick vidare för att det var det enda sättet jag visste hur man gick.
Jag skrev om den tiden då, i den sortens krönika man skriver när man är tjugotvå och har ett skrivande som aldrig var lämpat för det tilltal som behövs i krönikor i en dagstidning, när det man behöver skriva är andra texter.
Jag skriver om den tiden nu. Jag skriver en text för en antologi om akuta kejsarsnitt, jag skriver om att vandra runt med en kropp man vet att någon skurit i.
Jag skriver en roman om första halvan av 10-talet, om någon med ett annat liv men i samma miljöer, jag skriver om eftermiddagarna och kvällarna, jag skriver om hur de alltid var så mörka.
Allt kan bli fiktion till slut, så avlägset som om det hände någon annan.
Men barnet var mitt, och hon blev kvar.
I den högsta grad så verkligt, oerhört levande.
Mitt yngsta barn, min nioåring, min unge som lugnats och sansats från den vilda hettan, från det okontrollerbart explosiva till en glödande värme. Min unge som alltid är redo att slåss mot orättvisor, slåss för sina syskon. Som vill prata om Gud och liv och hela världen. Som läser och leker och tänjer språkets gränser. Som retas och uppfinner och tänjer mina gränser.
Med blixtrande svar, snabba rörelser, en ständig överraskning.
Ett stort och eldigt tänkande, en hjärna som behöver få växa ikapp sig själv.
Det finns mycket jag inte vet om den här världen, många saker som andra omkring oss kommer att få lära henne.
Men om detta – att behöva växa ikapp sitt eget tänkande – vet jag mycket.
Jag ska lära henne allt jag kan.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
7 Comments
Fin text. Speciell den hösten var. Det var min sista termin på läkarprogrammet, jag var på utbyte i NY och minns hur det kändes som allt jag vuxit upp med höll på att smulas. Kändes så otryggt att vara så långt ifrån när stora skiften skedde. Är glad att det inte blev ”mer”, om man nu kan säga så.
så spännande med utbyte i nyc! och gud ja, alltså det var en sådan apokalypskänsla, och samtidigt tänker jag att de stora historiska skiftena sällan sker så, med en enda grej. utan med en massa små skiftningar över tid. många saker är väldigt annorlunda nu än 2015 tänker jag, men det blir banalt att reducera det till en avgörande höst, det blir som en sådan radikal förenkling av historien.
Ja verkligen, när man själv det tillbaka på historiska skeden är det ju verkligen flera år och stora drag (inklusive skotten i Sarajevo, som ju bara var sista droppen av en uppbyggnad). Även om det finns några sådana politiska skeden (tycker 11e september är ett sådant exempel). Håller helt med om dock att man inte kan reducera historiens skiften till enstaka korta perioder.
ja alltså jag har iofs funderat mkt på 11 september. min förståelse av världen var inte så avancerad på den tiden så det är svårt för mig att helt se perspektiven, men även där tänker jag att det var absolut en stor och unik händelse som fick följder, men inte lika mycket från en dag till en annan som man tänker ändå? minns det som att de sa på teve ”vi vaknar upp till en ny värld”, för så känns det ju när det stora händer både i ens liv och samhället, men vad var den nya världen? kan känna samma med covid, man kände att man levde i nåt så stort också att jag tyckte det kunde kännas som att världen efter covid skulle vara något fundamentalt annorlunda. men utöver zoom-möten med högre tillgänglighet blev det ju inte en helt annan världsordning.
Så spännande med antologin! Den vill jag läsa. Romanen också, såklart:)
Mvh
En som också blev akutsnittad
Tror den kan bli jättebra! Känns som ett väldigt seriöst, genomtänkt projekt. alltså inte bara min text då utan hela helheten. tror det blir utgivning nästa år av antologin, skickar dig ett ex då! (Som jag så fint fick ett ex av din debutroman en gång i tiden!)
[…] i november. Det är efter kalaset. Ja ja, jo jo, jag vet att Habanero fyllde år i augusti, men reser man mellan farmor och farfar och mormor och morfar och hem till Åland kring sin […]