sånt jag läste. maj 2024.

Det blev maj och jag läste som ett barn. Som motsatsen till allt jag behövde göra. För att orka just det: att det var för mycket. 

På en fotbollsmatch satt jag och läste Vardagshjälte 24/7, en bok där ensamstående föräldrar skriver om sina erfarenheter av det ensamstående föräldraskapet. Jag läste den för flera år sedan och mindes den som en tröst, då. Jag ville läsa den igen, nu när det var så mycket, komma in i känslan av att inte vara ensam. Men kanske också minnas att när jag läste den förra gången var mina bördor så mycket större. Det blir lättare för varje år.

Varför jag läste den på en fotbollsmatch?
För att jag hoppade in för min kompis som brukar vara matchläkare men som var bortrest. Som matchläkare ska man finnas närvarande vid matchen om något händer, men när ingenting händer kan man sitta och göra vad man vill. Läsa bok till exempel (eller titta på matchen. Men människor har olika hjärnor. Andras kanske skulle haft svårt att koncentrera sig på en bok, min har svårt att koncentrera sig på sport.)

Det var två ljuvliga, ensamma, njutbara timmar. Jag läste, läste och tittade upp när jublen berättade att det blivit mål. Jag köpte varmkorv och Amalias limonad i pausen, en festmåltid i sin enklehet och ensamhet.
Och ingen ville mig något, ingen behövde något av mig, och det var den första kvällen med en doft av sommar.

*

I en bokaffär i ett köpcentrum i en annan stad fastnade jag i inledning av Haralds mamma av Johanna Frid och kunde inte sluta läsa.
Du vill ju ha den, sa min vän.
Jag har så mycket böcker, de håller på att ta över mitt hem, sa jag.
Och du älskar dem, sa min vän och köpte boken till mig.
Jag läste ut den på bussen, färjan, bussen hem, den var en upplevelse att sluka.

*

Jag läste Familjens projektledare säger upp sig, tänk vad lite det kändes som att den skrevs för sexton år sedan, jag kände mig som både mannen och kvinnan, men det skrev jag ju redan om.
Jag läste Skrivboken, den fick mig att vilja skriva, den fick mig att börja skriva igen, börja skriva det andra utkastet av den text som fått vila.

*

Jag var så stressad över allt mitt pappersarbete. Om nätterna drömde jag att jag dikterade sjukintyg, om morgnarna vaknade jag på bra humör ifall alla nattens intyg blivit klara. Jag behövde läsa något som drev framåt, med tydlig rörelse. Jag läste feel-good-proffset Marian Keyes, och jag läste Färjan, den om vampyrer på en finlandsfärja. Den senare blev en favoritbok. Maximering av miljö och karaktärstecken, kröp under huden så pass att jag när jag en eftermiddag kände en tryckande huvudvärk tänkte men kanske jag blivit biten utan att märka det, det är nu det börjar, eftersom karaktärerna i boken känner så när förvandlingen till vampyr sätter igång.

*

Det var en av de första dovt varma dagarna. Jag drack mitt morgonkaffe på balkongen och började läsa I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, den där boken om han vars fru får akut leukemi när hon är gravid med deras första barn.

Hettan blev för tryckande. Vi cyklade till havet. Jag satt på en filt i skuggan och läste. Mina barn kastade sig i vattnet från bryggan, om och om igen. Sjukvårdsskildringarna i den boken är så nära. Det är en bok om stora och omvälvande och emotionella saker, men det skildras med en sådan utifrånblick, så mycket observation, känslorna som uppstår förstår man ändå. Den  fick det att kännas som att vara på stort sjukhus mitt i somatiken igen. Och för några ögonblick, tanken – varför gör jag inte det där, varför är jag inte den sortens läkare, varför står jag inte mitt i det akuta och direkta när det händer, och så är det ju: det finns alltid något man väljer bort, finns alltid något man inte gör.

Medan jag satt på stranden skrev min vän i mycket jourtung specialitet i vår chattkonversation om hur lite han hade sovit de senaste veckorna, kraften det tar.
Jag läste ut boken på en dag, där i skuggan.

På vägen hem  tänkte jag på hur tungt det hade varit för mig i någon av de riktigt jourtunga specialiteterna, eftersom jag i enlighet med titeln på den där fotbollsmatchläsningen är en vardagshjälte 24/7 för mina barn. Hur jag så sällan vill tänka på det som en förutsättning för min tillvaro, hur jag låtsas som om alla val är möjliga, för de flesta dagar känns det så för mig, som om vad som helst hade kunnat hända.

Att tänka att allt inte hade fungerat för mig var som ett slags befrielse – vissa vägar är stängda om jag ska ha det liv som är bra för oss.
Att det här livet, just det här, är bra för oss. Det är därför det så ofta känns som om allt vore möjligt.
För att jag har fått en tillvaro som inte hela tiden blottar begränsningarna.

En sådan välsignelse, konstaterade jag, innan jag ropade till barnen att vi far via biblioteket på vägen hem. Vi behövde visst mer att läsa, ropade jag, och de höll med, det verkar som om allt vi lånar går åt.

Läs mer:

• sånt jag läste. mars, april 2024.
• sånt jag läste. februari 2024.