Mitt skrivande började i det skönlitterära. (Kanske började mitt tänkande i det skönlitterära). Jag försökte skriva böcker hela min uppväxt, jag skrev min första roman och skickade in till förlag när jag var sexton. Hur jag tänker kring den här bloggen är präglat av det. Jag vill berätta något, men egentligen inte om mig själv. Det hade kunnat vara vilken berättelse som helst.
Jag berättar om sanna händelser, men jag destillerar dem. Vi blir karaktärer i berättelsen jag skriver. Det är underförstått att det här inte är en sanning om vilka vi är, men det är inte heller en lögn. Det är som fotografier. Frusna ögonblick, kontrasten uppvriden, det överflödiga beskuret.
Jag lägger kraft på gestaltning, att visa i handlingar snarare än påståenden. Jag skriver inte att Habanero är verbal och envis till tusen, jag berättar om när hon sitter i ett gathörn och skriker KALLA HEM HENNE! KALLA HEM HENNE NU!
Det är mycket jag inte skriver rakt ut, men jag låter det ligga mellan raderna.
Jag vill att texterna ska gå att läsa på flera sätt. Att man ska kunna läsa precis vad som står och att det ska finnas något: i språket, liknelserna, rytmen som ska ge något i sig. Att tolkningarna som ligger i det outtalade ska fördjupa texten men inte vara nödvändiga för att uppskatta den.
Jag försöker undvika ursäkter. Ursäkten är en självmedvetenhet, den bryter den litterära distansen. Om jag ursäktar mig blir den här platsen något annat. Den förvandlas – från en berättelse till en uppvisning av mig själv.
Jag visar upp brister, texterna blir ointressanta utan det flagnande och skavande, men jag visar inte brister jag inte står ut med att visa utan att ursäkta mig.
De få gånger jag visar bilder på mig själv väljer jag sällan den där jag tycker att jag ser bäst ut. Jag tänker att man inte är mer än människa, att bilden man gillar mest säkert är den där man inte riktigt ser ut som sig själv. Lite oskarp, lite konstigt ljus, något som jämnas ut.
Men min vision är inte en försköning, en låtsasvärld.
Jag experimenterar med språket. Jag experimenterar med formen. Jag låter ibland gamla meningar återkomma i nya sammanhang i andra inlägg. Jag vill att inläggen ska ha en enskild kraft men också hänga samman.
I mitt huvud sitter de ihop, som scenerna i en roman men inte lika tight sammanflätade. Inte samma krav på orsak, verkan, en rörelse framåt. Trots allt är det här ingen roman, det är ett annat slags konstform.
Men inläggen, de ska vara ett slags nätverk, man kan röra sig fram och tillbaka mellan dem och känna att de finns i samma världsbygge.
Jag vill att det ska finnas inlägg som inte är rent textbaserade, litterära, men att de ska hålla samma ton som de som är det.
Det är också ett slags experiment: går det att skriva klassiska blogginläggsformat som guider och tips och göra dem till sådana berättelser att även den som inte är intresserade av ämnet har behållning av att läsa dem?
Jag tänker på de här inläggen som ett slags krokar. Man ska kunna fångas av dem för att man ville veta mer om ett ämne, men bli kvar här för att språket sög in en.
Jag vill bygga en plats där man scrollar vidare men inte känner att man blev bestulen på tid utan att få något med själsligt tuggmotstånd i utbyte.
Varför jag gör allt det här?
Den här besynnerliga lilla bloggen med sina litterära ambitioner utan att för den skull få litterär status, den här platsen som kostar mig pengar men som jag inte tjänar ett öre på?
En gång tänkte jag att det skulle vara ett sätt att visa upp mitt skrivande. Något som skulle hjälpa mig att nå ut när jag en dag gav ut en roman.
Men så tänker jag inte längre, för jag ger ju inte ut någon roman.
Istället gör jag det av samma skäl som folk lägger patiens, lär sig jonglera, springer maraton: för att jag vill se om det går.
Gör det av samma anledning som jag alltid har skrivit: för att det finns några få ögonblick när det man skapar ligger mycket nära visionen man hade.
För att de ögonblicken trumfar alla gånger då det inte gör det.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
8 Comments
Jag tycker att det är supergivande att läsa din blogg! Upplever en tillfredställelse efteråt, som att den ger energi. Motsatsen till slöskrollande helt enkelt 🙂
Du ger själsligt motstånd, och mitt internet blev rikare med din och många andras bloggar. Försökte själv sätta ord på det här för en vän, varför man vill skriva. Men att skapa något för att se om det går att skapa något är en väldigt fin förklaring. Och varför skulle man inte vilja det?
Mkt intressant läsning. Håller med om så mycket. Det där med att ursäkta sig är väldigt välfångat. Det är väl en av de sakerna som drar skarp linje mellan proffs-blogg och litterär text.
Never explain, never complain – som drottningen av england.
Så mycket du skrivit som resonerar med mig! Jag skulle själv vilja ha en liknande ingång till min blogg. Tyvärr blir det ofta att jag sätter mig ner och skriver av mig när jag har något som tynger – vilket ju också är ett tillvägagångssätt, men tyvärr ett som resulterar i periodisk aktivitet och en konstant känsla av att inget blir riktigt bra. Nu när jag tänker efter är det nog så jag förhåller mig till skrivandet i allmänhet.
Spännande läsning! En sak som jag uppskattar med din blogg (och som jag tar med mig till mitt eget bloggande) är hur du refererar tillbaka till tidigare inlägg/händelser och på så sätt skapar en röd tråd. Tycker om att innehållet hänger samman samtidigt som varje inlägg är en egen berättelse på sitt vis. Att inläggen fungerar både ihop och som fristående berättelser.
Tycker hur du bloggar, och kanske också din relation till din blogg, är så inspirerande. Du behandlar den liksom inte på det sätt som man skulle tänka att kan har en blogg, gör inte på det sättet som man är van vid. Det blir nästan som ett brott mot genrekonventionen. Därför är din en av de två bloggar jag fortfarande läser (den andra är Sandra Beijers och den läser jag mkt av samma anledning som jag kan scrolla tiktok i en halvtimme – den ger hjärnan nått att göra (eller inte göra) ett tag).
Jag är säker på att jag en dag kommer ha dig i min bokhylla, men tills dess så har din blogg en solklar plats bland mina bokmärken i webbläsaren.
(Obs absolut inte menat som diss till Sandra Beijer, skulle inte klara mig utan media som låter mig vara lite mindre i mitt eget huvud ett tag.)
Så otroligt fint sagt! Just leken med vad konventionerna är för vad själva mediet kan utgöra tycker jag så mycket om – och blir glad att bli sedd i det! Har för övrigt inspirerats mycket av intervjuer jag hört med Sandra Beijer (för ganska många år sedan) om tankar kring hennes bloggprocess, just när det gäller att upprätthålla något slags dramaturgi eller koppling mellan inläggen – att ta med folk i sin värld så man hänger med oavsett om man är ny eller gammal i det typ. så fast vi gör helt olika saker för olika typer av läsning är relationen till att jobba med sitt hantverk bakom det inte så skild som man skulle kunna tro!