Plåstras om

”I vanliga familjer”, säger Habanero, ”så gör man inte såhär. I vanliga familjer ger man mat, till en liten flicka som är hungrig.”
Hon har just ätit två stora portioner lasagne, men påpekat att nu är det nog dags för ett par jordnötssmörsmackor också. ”Rostade”, förtydligade hon, ”två stycken, brödet från affären, inte det där som du bakar, och” – och så gjorde hon en konstpaus, plirade liksom på mig, hade hon kunnat blinka med bara ena ögat hade hon gjort det, som ett sätt att försöka ingjuta en stämning av att nu konspirerade hon och jag tillsammans – ”finns det banan? Då kan du skära den i skivor, lägga på mina mackor.”
”Nej”, sa jag.
Och i ett trollslag suddades all konspiratorisk kärlek bort från den lilla snart-femåringens ansikte, och kvar fanns bara ett tal om de vanliga familjerna som inte lämnar sina ungar i ren och skär svält.

Man brukar snacka om den jobbiga fasen med småbarn när de är mellan typ ett och två, och har motoriken men inte vettet att hantera den. Jag tänker att Habanero är i den jobbiga fasen som åtminstone habaneros går igenom, när man är typ fem och har retoriken, men inte vettet att hantera den. Hon har varit i den fasen rätt länge nu.
Ofta vet jag inte var hon hittar uttrycken till att börja med. Var plockar hon upp alla dessa idéer? Men när de väl är i vårt hus har hon ett osvikligt öga för minsta skiftning i mitt ansikte, minsta rörelse av obehag, lär sig precis vilka fraser man ska sätta in för att vrida om kniven där det ömmar som mest.

Som när jag försöker konfrontera henne om hennes beroenden: frysta ärtor och plåster. Jag känner mig ju själv lite fånig. Denna känsliga intensiva ljuvliga unge, vad är det för pris att betala att ge henne lite ärtor och några plåster på obefintliga sår för att slippa några potentiella konflikter?
Om det inte vore så att det inte är lite ärtor, och lite plåster. Fick Habanero själv bestämma skulle hon hämta ärtor ur frysen minst fem gånger per dag, hälla dem i en stor skål, äta dem en och en tills de börjat tina, och sedan skjuta undan skålen, spänna blicken i mig och säga ”Nu passar de mig inte mer.”
Och plåstren…

En eftermiddag kommer jag ut från tio minuter i duschen och ser henne lycklig i filmsoffan. En skål frysta ärtor bredvid sig i soffan, och på soffbordet: pappersrester från säkert tio plåster. Framför skåpet där jag lagt plåstren på högsta hyllan: en stol. På benen, armarna, händerna: plåster. I ansiktet: ett flin.
Jag stirrar på plåsterskräpet, på henne, på plåsterskräpet igen.
Habanero stoppar en ärta i munnen, suger på den, sträcker på sig, och lägger huvudet på sned.
”Mamma. Det är TUFFT för dig med tre små barn. Du har haft en lååång dag. Så jag tog hand om mig själv. Fast jag bara är en liten liiiten flicka plåstrade jag mig. Ja. Jag kunde själv plåstra alla mina onda onda sår.”
Jag tar djupa andetag. Hon nickar inkännande.
”Ja”, säger hon, som förundrad över sin insats, ”jag ordnade det helt själv. Du höver inte hämta mera plåster. Sitt med mig i soffan. Vill du ha en ärta?”