Det är svåra tider, vi är många som är trötta, och det har gått så lång tid sedan tillvaron var normal att det kan vara svårt att begripa ibland att det är konsekvenser av pandemin som skaver. Ser överallt omkring mig att folk tror att de valt fel jobb, fel stad, fel partner, fel intressen. Och så kan det ju också vara. Men det är också möjligt att alla liv utan guldkant blir grå efter ett tag.
Här kommer i alla fall tre tips på saker som gör mig glad. Kanske kan något av dem också göra er gladare, om det behövs.
En pepplåt: Boomerang med Lucy Schwartz
Älskar pepplåtar som är bombastiska och med emfas. Ingen glad trudelur-indie och sött solsken utan pepplåtar med drama som ett åskväder. Lucy Schwartz Boomerang uppfyller de kriterierna, dessutom älskar jag hundmänniskovideon från djupet av mitt hjärta.
Mer låtar av det här slaget hittar man för övrigt i min pepplåtspellista skev feelgood.
Hjärtat-smälter-man-gråter-varma-tårar-familj: The Marsh Family
Supermusikaliskt begåvade brittiska fyrabarnsfamiljen The Marsh Family tillbringar Storbritanniens lockdowns med att göra versioner av stora hitlåtar med egenskrivna texter och stämsång. Mamman ser ut som Molly Weasley, alla verkar ha jätteroligt och här finns ren njutning i att få skapa underhållning och noll kommersiellt intresse. Har hittills aldrig sett ett klipp utan att börja gråta inom en minut, men det är den varma sortens tårar, de rörda och fluffiga tårarna. Sjukt för övrigt att kolla på de första klippen, för ett år sedan, och klippen nu. När man ser hur mycket barnen har växt blir det också ett slags mått på hur länge den här pandemin har pågått.
Dessutom kan väl ingen gå oberörd från rim som We’re really feeling irate/Like bears that never hibernate/Forever in a lockdown state wailade till total-eclipse-of-the-heart-melodin.
Gammal goding ur youtubeklippsarkiven: den finska coca cola-mannen
En gång för tusen år sedan eller åtminstone under tidigt 10-tal var jag på ett sommarutbyte på ett sjukhus i Åbo. Jag pratade stapplig nybörjarfinska jag läst på en nybörjarkurs på universitetet och gick på fest med finska läkarstudenter. Det är det värsta med att inte kunna ett språk bra, beklagade jag mig (på engelska, min finska räckte inte för klagomålen). Man kan inte skämta då. Man verkar så himla stel.
Då sa de att de skulle lära mig ett skämt som skulle funka på hela den finskspråkiga populationen i Finland. Det händer inte så många roliga saker på finska, sa de, så om något roligt händer på finska har ALLA sett det. Och så lärde mig att säga En pysty, liian hapokasta som betyder typ, ”Jag kan inte, för mycket (kol)syra”. Bakgrunden kommer från det här klippet med en kille i Record factory som ska dricka 1,5 liter cola så snabbt som möjligt eftersom det är hans specialitet, ”något av en hobby”.
Älskar fortfarande det här klippet för att det är så finskt och knäppt och minner om sommaraftnar i Åbo.
Och skämtet? Det funkade på alla finnar jag träffade att säga så, funkar faktiskt fortfarande, även om de då säger Jag vet vad du menar men det börjar bli lite gammalt.
Jovisst. En aning gammalt, femton år efter att programmet sändes.
Så. Det var det.
Ta hand om er nu.
Liknande inlägg:
Här hittar du en massa inlägg med tips om böcker/poddar/klipp/musik. Och som vanligt: här hittar du mina bästa inlägg, följ mig gärna på Bloglovin eller Facebook för att inte missa nya inlägg.
1 Comment
Jag har inte hört talas om Marsch family, de måste jag spana in på youtube. Tack rara för tipset.