Stillheten i våra sekunder

Lukten av nedfallna löv, fuktig morgonluft när duggregn får mina kinder att svida av frusenhet och tår att stelna, glittret i en treårings ögon när solen spricker fram mellan granbarr och skiner över hela hennes leende ansikte.

 

Tredagarsstubb hos en man man älskar när den river till mot ens tunna ansiktshud när man kysser honom, värmen av kardemummate när man tar klunkar som fyller upp hela munnen och lite till, tyngden i fotsulorna när man lägger sig om kvällarna efter att ha gått så många promenader en dag med olika människor och olika barn att man inte vet hur långt det blev.
När det inte spelar någon roll hur långt det blev.

Det var länge sedan det var längde på promenaderna som avgjorde deras värde, och inte sällskapet.

Hej höst, vi älskar varandra du och jag.

Lika mycket som hon säger att hon älskar mig, hon min dotter, hon som slår sina armar hårt om mig då när dagen blivit mörk och iskall kväll och vi ligger myshuttrande under nya lakan.
Älskar dig, viskar hon och borrar in huvudet i min hals, guldlockar faller över mina nyckelben. Älskar dig SÅ, mamma.
Och mitt i all mörker och kyla som är i antågande finns det dagar i vårt universum som är fyllda av ljus och av värme.