(Ur Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan. Min absoluta absoluta absoluta älsklingsbok när jag var 15-16, och jag tycker fortfarande att den är väldigt vacker och fascinerande.)
Få saker ger mig skrivkramp som möjligheten till framgång.
Eller kanske är det att redan ha uppnått framgång. Och vilja ha mer.
Min man förstår hur viktigt det är för mig, och ger mig tid. Det där dyrbara, svårinförskaffade, i osannolika mängder. Han är inte ens så intresserad av skönlitteratur. (Vilket kan vara något av det bästa som hänt mitt skrivande, för han är så otroligt intresserad av andra saker, sådant jag inte kan något om. Och sedan nästlar det sig in, allt det han lärt mig, i liknelser och bildspråk, insikter, teman, miljöskildringar.)
Min hjärna förstår inte hur viktigt det här är för mig, och ger mig skrivkramp.
Jag vet hur man ska göra en text bra, säger min hjärna till mig.
Min hjärna skrattar till svar:
Det är klart att du vet. Eller såhär Ulrika: du kan åtminstone skilja en bra text från en dålig, eller hur? Och läs nu igen det du just skrev. Bedöm det, enligt all din expertkunskap. Är det en bra text, eller är det en dålig?
Min hjärna skrattar till svar:
Det är klart att du vet. Eller såhär Ulrika: du kan åtminstone skilja en bra text från en dålig, eller hur? Och läs nu igen det du just skrev. Bedöm det, enligt all din expertkunskap. Är det en bra text, eller är det en dålig?
Jag matar hjärnan med kaffe tills sympatikuspåslaget i kroppen ger mig hjärtklappningar och jag vill koppla EKG på mig själv för att se att jag inte har ett förmaksflimmer.
Det hjälper inte.
Allt som hjälper är tid. Tålamod. Vetskapen om att jag satt såhär förra sommaren också, och trodde att jag aldrig skulle kunna skriva någonting värt att läsas igen.
Sedan rasslade det till och alla poletter som någonsin existerat rasade ner på en och samma gång.
No Comments