Sjukdom, gemenskap och drömmar

 

Hela familjen är sjuk, om än i variernade grad. Något slags lightinfluensa (jag hoppas den fortsätter att vara light) med ett inslag av kräkningar, ja ni behöver kanske inte få alla detaljer. Jag har varit med om värre dagar, men definitivt också bättre. Det som är fint är att vi är tre om det här, tre personer som försöker bygga något tillsammans. Även något så simpelt och uschligt som vardagssjukor kan få extra mening när man tänker att det är ett sätt för den lilla familjen att få en starkare gemenskap. Och ett sätt att visa sitt barn att vi finns här, och vi försöker göra det bra, även de där dagarna när livet inte är så lätt.

Och så drömmer jag om vackra saker, i mina feberdimmor. Sådant man inte orkar göra när man är sjuk. Som känslan när man tränat hårt och duschat länge och äter något riktigt gott. Som att sitta på en verandatrappa med en kopp kaffe om sommaren och känna värmen hos muggen under fingertopparna och kisa mot solskenet och tänka på just ingentinga alls eller kanske precis allt i hela världen. Som att sitta på café i många timmar och dricka te och lyssna på en annan människa när hon talar om allt som är viktigt för henne, och verkligen bara lyssna.

 

Så fort febern är lite lättare, den har ju toppar och dalar, lägger jag mig och läser böcker.
Det känns nästan som om jag har semester.