Vara liten

Kollar på gamla bilder från när jag var 13-14 år.
Det finns ganska mycket märkligt dokumenterat, det var en väldigt typisk period. Jag hade alltid med mig små portabla spel i skolan och när jag umgicks med folk – mest ett magnetiskt luffarschack som jag alltid hade i fickan, men så småningom även ett magnetiskt riktigt schackspel som jag köpt på Myrornas och spelade min bästa kompis överallt och hela tiden. På biblioteket, vid ån, på restauranger, på caféer, på bussar till Tyskland, ute i hennes hus bland massa katter och tekoppar.

Jag pendlade massor vikt, uppåt och nedåt allt efter hur jag mådde och oftast mådde jag inte så bra. Det är inte roligt att vara tonåring. På något sätt är det ännu jobbigare, tror jag, om man på vissa sätt (kanske intellektuellt) är alldeles övermogen och på andra sätt (typ känslomässigt) inte riktigt kan något alls, och man inte får ihop de bitarna. Jag var alltid olyckligt kär, jag var alltid frustrerad, jag skapade mig alltid konflikter, och jag var alltid känslomässigt hög som ett hus eller nere i de djupaste svackorna.

Jag visste inte vad jag ville bli när jag blir stor. Jag visste bara att jag ville skriva, för jag var fullt övertygad om att det var det enda här i världen jag faktiskt kunde. Och att det var det enda här i världen jag skulle orka med. Världen tycktes mig alltid som en skrämmande plats som gjorde mitt huvud rörigt, när jag var tretton-fjorton år, och jag trodde att det enda jag kunde göra åt det var litteratur. Något annat visste jag inte som kunde hjälpa.

Jag trodde att jag skulle leva vilt och dö ung, som en rockstjärna fast utan knarkfesterna. Då, när jag var tretton-fjorton år trodde jag det och kanske egentligen längre, jag tror att jag hade den bilden av mig själv ända fram tills när jag träffade han som skulle bli min man och bestämde mig för att skaffa barn. Det var liksom ett beslut som tvingade mig i en helt annan riktning.

Men det jag tänker mest,  när jag ser de där bilderna och  kastar mig ner för nostalgitrippsspåret i hjärnan, det är hur imponerad jag blir av att jag orkade. Att jag orkade kasta in så mycket energi i allting jag gjorde trots att jag inte hade någon aning om vart det skulle sluta och att jag kände mig som världens vilsnast människa. Jag hade alltid saker för mig. Jag såg alltid till att något hände och att det hände maximalt. Det var som att springa det fortaste man kan fast man har blindkavle på sig – ibland blev det helt rätt riktning och jag kom till underbara platser, men ibland rusade jag rakt in i en tegelvägg. Huvudtemat var att det gick på högsta hastigheten. Och att varje gång någon drog fram en kamera kastade jag mig oförskräckt framför den, för det fanns något magiskt i att föreviga ögonblicken, för en dag kunde allting vara över.