Nine to five

Det här med att ha ett kontor är ju helt klart ett vinnande koncept. Även de dagar då jag inte har en aning om vad jag håller på med (det vill säga de flesta dagarna), känns det ändå som att något vettigt måste jag ju ändå ha att komma med, varför skulle jag annars få hänga i ett hus där jag inte bor, hämta gratis kaffe från en automat och sitta inne vid två stora datorskärmar och se seriös ut? Ungefär på samma sätt som jag alltid känner mig lite viktigare än annars när jag går snabbt genom sjukhuskorridorer iförd sjukhuspersonalkläder, trots att snabbheten i gången bara brukar bero på att jag har gått vilse och är rädd att bli försenad, som vanligt.

 

Den dag jag bara av farten råkar skriva en genombrottsroman som blir en bestseller, och i valet och kvalet till slut ger upp min läkarkarriär för att litterärt kunna tillfredsställa alla mina fans, då ska jag definitivt ha ett kontor. Högt upp ska det ligga, så man känner att man isolerar sig från resten av världen, och snyggt ska det vara, personligt inrett med häftiga inspirerande grejer på väggarna så att man förstår att här vistas en konstnärssjäl. Sedan ska journalister få fotografera mig där när jag ger intervjuer och försöker verka djup.
Medan jag i själva verket kommer att fortsätta skriva precis som jag alltid gjort – på ställen och vid tidpunkter när det inte alls passar sig, dagar då jag lovat mig själv att ta ledigt, på föreläsningar eller möten när jag lovat mig själv att jag ska lyssna, sådant.

Kontoret har man ju bara för att kunna låtsas att man jobbar på precis likadant som normala människor.