Intervjuerna är konstiga.
Jag antar att man vänjer sig. Eller slutar bli intervjuad, för att man slutat vara medialt intressant; det är givetvis också en möjlighet.
Intervjuerna är som den här bloggen, bara med skillanden att någon faktiskt är intresserad. Jag får berätta konstiga anekdoter och berätta sådant som är viktigt för mig. Om Spotifyspellistor som uppgår till ett hundratal nu, om doften av trapphus när de luktar som andedräkten av svartvinbärsläkerol, om att alltid vara yngst och känna sig nästintill äldst. Om att vara dålig på att se på film och om att längta efter att få bygga system, och om att inte vara som andra människor men inte riktigt kunna göra något åt det.
Och det är ju roligt, det är klart att det är. Jag kände mig alltid och känner mig fortfarande som en outsider. För detaljorienterad, för hela-tiden-engagerad, för spretig och för mycket. Allting är konstnärligt skapande och systematik som blandas och allting är ganska mycket ensamt – även om en fästman och en bebisflicka lindrar den där ensamheten en hel del – det finns en sådan uppenbar ensamhet i att känna sig så annorlunda.
Så det är klart att det är roligt. När man berättar om det där som man bara tycker är Ulrikiskt och inget annat, och folk ställer följdfrågor på det och antecknar och behandlar det som något som har något slags intressevärde för andra. Bekräftelsedosen i det hela är maximal.
Men när interjvun är slut känns det alltid märklig. Tänker: jaha, pratade vi bara om mig nu? Igen?
Tänker liksom att jag också borde få ställa några frågor. Jag tycker ju om att fråga ut folk, det är den typen av samtal jag gillar allra bäst. Där man får anledning att lägga mig åt sidan, fördjupa sig i någon helt annan för ett tag. Några av de mest givande samtal jag haft är de där vi inte över huvud taget pratat om mig. Mig själv kan jag utan och innan, det är ju andra som bär på hemligheter jag inte har någon aning om.
Tur att jag ska bli läkare, med andra ord. Bara fråga ut patienter om saker dagarna i ända.
No Comments