Junikväll, och alla andra sover. Äntligen.
Jag slåss mot min förkylning, min perfektionism och min rädsla för att inte skapa något annat än magi, och skriver nymaterial till boken. De där omarbetningarna de bad mig om.
Att återvända till den här boken är som att plötsligt se upp på den man varit gift med i åratal och inse att man fortfarande är förälskad. Det är liksom jag-och-boken, alla dagar och alla evigheter, jag tröttnar inte.
Det är nu det händer, jag tror verkligen det.
2 Comments
Det simplaste meningar är något du klarar av att framföra med sådan poetisk ton att det mesta är så otroligt behagligt att läsa.
Tack för det.
Tack aå väldigt mycket själv!