Jag trodde att jag var i vecka 8, men var egentligen bara i vecka 6.
Genom köksfönstret strilade aprilsolen och i köksskåpet fanns ett lager av makrill på burk, för vi ville proppa vår bebis full med omega-3. Jag borde ha pluggat cellbiologi men jag orkade inte längre oroa mig över den där tentan, några månader fram, den som skulle bli den första universitetstenta jag någonsin skrev, den första tentan på läkarprogrammet, det första prov jag skrev som gravid.
Vad spelade det för roll om jag inte kunde hela glykolysen utantill när jag hade en hemlighet som växte i min mage?
Det var våren 2011 och jag var arton år gammal och hela världshistorien hade varit fylld av kvinnor som gjorde precis samma sak som jag och ändå kände jag mig magisk. Utvald.
Fullt medveten om det aldeles värdsligt vanliga i detta, och ändå: något bodde i mig. Någon bodde i mig. Jag satt på en köksstol och kisade mot aprilsolen och lade händerna mot magen och begrundade just detta.
Och så lyssnade jag på den där låten. Nothing brings me down med Emiliana Torrini. Jag var ensam hemma den där eftermiddagen när jag verkligen började fatta på riktigt att det växte ett barn i mig, och om och om igen lyssnade jag på den där låten.
Det blev aldrig jag som åt upp det där makrillslagret. En kväll någon vecka senare tänkte jag att jag minsann inte skulle fåna mig över lite graviditetsillamående, och tvingade i mig en makrillsmiddag fast jag inte direkt var… lockad.
Efter att den åkt upp andra vägen hade jag lite svårt för makrill. Tydligen gick det bra ändå.
No Comments