Sitter och kikar på min bloggstatistik, vilket händer rätt sällan, och ser att den har gått upp lite. Mariginellt, men en stor ökning procentuellt. Under senaste tiden har det inte varit någon dag som det var mindre än 20 unika besökare, och vanligen har jag bottendagar då bara typ sju pers pallrar sig in, även om det oftast kommer lite högre. Kanske dags att jag börjar kränga egna annonser och försöker få vara med i teve alltså, jag känner att jag är på väg att bli en bloggtjej av rang.
Men jag vet fortfarande inte riktigt vilka ni är, och varför ni är här, ni som läser. då och då upprepar jag just denna förvirrade, förbryllade fråga, så varför inte igen – vad vill ni ha ut av den här bloggen? Finns det något särskilt ni undrar över, eller något ni skulle vilja se mer av här?
Idag har vår inneobende flyttat ut från vår lägenhet och en ny ung man flyttat in. I samma veva har jag bytt vilket rum i lägenheten som är mitt (jag sover ju med pojkvännen, men har ett eget rum som är arbetsrum och även sovrum ifall vi är helt osynkade tidsmässigt). Vår nya inneboende verkar super och så fort jag får ett skrivbord till mitt nya rum (vi hyr ut möblerat, så mitt gamla rum har kvar sitt skrivbord) kommer allt vara perfekt. Just nu försöker jag redigera roman i vardagsrummet, och det går väl lite sisådär. Kanske flyr jag till ett café imorgon. Det är väl trots allt höjden av modernt entreprenörskap-författarskap, att sitta med en (koffeinfri, annars kickar både jag och bebisen in absurdum) latte på ett café och powerworka. Skulle bara MMS-blogga från mobilen om det hela också, men det lär ni nog inte få se.
Nu är jag hög på indisk mat och ska promenera bort det hela. (Inte energin i maten, men matruset.) Adjöken.
2 Comments
Jag finns här för att jag minns dig som en fantastiskt intressant person, och det stämmer fortfarande att döma av det jag kna utläsa ur bloggen. Du är ett typexempel på det som hänt ett par gånger i mitt liv, nämligen att jag träffar någon på nån form av läger eller så, känner att jag skulle vilja bli bästa vän med dem för livet, och sen åker hem efter tre dagar och ses aldrig mer.
(Det där med bästa vän för livet-känslan har alltså hänt flera gånger, och det är fullt möjligt att det bara blir så för att jag inte hade mina vanliga vänner i närheten, och hade jag träffat dig (eller någon av de andra på de andra lägren) i skolan en vanlig dag kanske det inte hade varit samma sak, men det kommer jag aldrig veta.)
Jag läser bloggen för att det du skriver, det du tycker och sätten du formulerar dig på är intressanta och bra. De senaste dagarna har jag, och alla andra som har din blogg i sin rss-feed, gått in varenda dag ofelbart för att du skrivit något varenda dag.
Angående varför jag läser bloggen är det som sagt för dina reflektioner, tankar, åsikter, filosoferingar, främst. Du skrev när du avslöjade om din bebis att du inte ville att det skulle bli en bebisblogg, och jag ser gärna att det inte blir mer prat om den (vad okänsligt det låter, ska jag säga "henne"?) än det är nu. Att du länge nästan inte sa något alls fadern gjorde sitt till för att jag skulle känna att detta inte var "Ulrika Nettelblad – bloggen om mitt liv" utan just vad det är: en blogg för saker du vill skriva till resten av oss. Det är iaf vad jag kommer hit för att läsa
Kramar,
Jonatan
Du kommer att få erfara det fantastiska som kallas för demokrati – det är bara den som orkar göra sin röst hörd som får någon makt! Följaktligen mindre bebis (i detta forum, i alla fall, de facto lär det väl bli mer av det i livet när hon kommer, tänker jag), och kanske även mer reflektioner, om jag nu lyckas åstadkomma några sådana. Fast kanske gör jag det hela tiden utan att förstå att det är just vad jag ägnar mig åt, det vet jag inte.
Om vi någon gång i tiden hade gått i samma klass tror jag scenariot hade varit att du kanske inte hade en aning om vem jag va tills jag någon dag hörde dig diskutera någonting, med någon, och helt enkelt inte kunde låta bli att lägga mig i för att komma med min åsikt. Men det är ju förstås en högst hypotetisk situation.
Skalar du fortfarande mandarinskal i ett svep?