Ömsa skinn

Att växa upp är inte alltid så roligt. Jag tyckte det var något av det svåraste jag har gjort.
Att inte känna sig som andra människor, men ännu inte haft tiden att lära sig att leva med det. Eller tiden att kanske i alla fall hitta en människa man kunnat känna sig lite som. Att ständigt vilja annorlunda, vara annorlunda, men utan att ha hunnit utveckla någn form av skydd mot omvärldens förvirring, eller kanske oförståelse, inför det.

Jag stöter på dem ibland, människorna som känner sig som att de inte är som andra och som lider av det. Folk som är yngre än jag och som kanske påminner om vad jag en gång var, utan att för den skull vara likadana.
Ibland kommer vi att prata om det. Ensamheten, hur man kan vara med andra männisor och ändå känna sig så obegripligt ensam.
Jag säger inte åt dem att det kommer att gå över, för det vet man inte. Det känns elakt att utfärda löften om sådant jag faktiskt inte vet. För mig gick det inte över. Jag känner mig fortfarande uttalat avvikande jämfört med andra och i många sammanhang måste jag fortfarande arbeta aktivt för att dölja det.
Men jag säger att man vänjer sig vid det. Man lär sig att sluta att ständigt arbeta emot det. Man måste in känna att man passar in i alla sammanhang, man måste inte trivas med alla normala aktiviteter. Det är fullt möjligt att vara en människa och leva ett människoliv ändå.

 

Det är en behaglig insikt.