sånt som inte får plats i andra kategorier

Back-up-karriären och rädslorna

februari 4, 2013
En sak jag tänkte på om den där radiointervjun jag gjorde, och intervjuerna jag gjort i allmänhet, är att det låter en del som att jag har en väldigt slapp attityd till hela min utbildning. Ibland låter det nog mer som “jag-gled-in-på-ett-bananskal-och-det-här-är-bara-min-backup-karriär” än vad det verkligen är. Eller alltså – det är sant att jag gled in på ett bananskal.
Jag visste inte vad jag ville göra men jag var inresserad av matsmältning och signalsubstanser i hjärnan och farmakologi ochdå tänkte jag att på läkarutbildningen läser ma sådana där saker så jag testar att söka in och ser vad som händer. Och sedan kom jag bara in.
I efterhand tror jag att det finns stora fördelar med att ha varit en av de där som faktiskt fick kämpa, och kämpa, för att komma in på utbildningen. Det finns trots allt många på en sådan här utbildning som lever drömmen, även om de inte älskar varje sekund av det så vet de att det är värt det för de vet att det här är vad de vill.
Jag har tvivlat många gånger på om jag valde rätt utbildning; jag är ständigt ambivalent inför om jag är tillräcklig för det här yrket, och samtidigt inför om yrket är tillräcklig för mig.
Hur vet man någonsin vad man vill?
Och så det här med att det är en back-up-karriär. Det är det faktiskt, såtillvida att fick jag chansen att försörja mig som heltidsförfattare, då skulle jag såklart hoppa på den. Hoppa på den och leva det livet tilräckligt länge för att veta om det är sant, eller om det bara är en villfarelse, att det är heltidsförfattare jag vill bli.
Men man ska ha klart för sig att det är otroligt svårt att kunna försörja sig som författare, framförallt om man som jag är stabilitetsknarkare och inte vill ha osäkra inkomster och tvinga hela familjen att leva på nudlar av och till. Jag kan inte planera mitt liv utifrån att det kommer att hända. Jag har försökt välja ett yrke jag ska stå ut med hela livet, även om jag aldrig blir den där världsberömda författaren. Och jag har försökt välja ett yrke där jag kan göra någon nytta.

… Och det är här rädslorna kommer in i bilden, tror jag. Jag är livrädd för den här utbildningen. Det finns en tanke som har spökat i bakhuvudet på mig hela tiden, jag har kunnat leva med den alla dessa terminer men den finns ändå hela tiden där, kanske är den kopplad till just det där att det var så lätt för mig att hamna här. Tanken som handlar om att jag nog tar upp en plats som hade kunnat användas bättre. Att det finns någon mer ambitiös, mer dedikerad, mer begåvad människa som borde ha hamnat på min utbildningsplats och blivit den där duktiga läkaren, medan här går bara jag och är medioker.
Jag, som slarvar bort mina papper och kuggar tentor jag borde ha klarat för att jag inte orkar plugga så mycket som jag borde. Jag, som skaffar barn och åker på Augustgalor istället för att bara fokusera allt på att bli bra på det här, på att bli riktigt bra på det här.

Jag försöker tänka att jag har många år på mig. Att jag kommer att lära mig allt, eller i alla fall det mesta, jag behöver, så småningom. Att det inte är säkert att jag skulle bli skickligare om jag lade fler timmar på min utbildning men färre timmar på allt som fyller mitt liv med mer gläde.

Och så försöker jag tänka att mina intentioner är goda.
Jag vill, på allvar, faktiskt försöka hjälpa folk.
Jag har, trots allt, vissa förmågor som skulle kunna göra mig lämplig att göra det.

Jag hoppas bara att det ska kunna bli tillräckligt.

 
0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply