Skönheten

En kväll på promenad längs Umeälven, för några veckor sedan.
På-väg-mot-natten-kyla i luften som bet i mina kinder, andedräktsrök som steg mot de rosa molnen när jag flåsande dundrade fram med trettonkilosklumpen stadigt förankrad på min mage. Jag är mycket för att dundra fram, och för att flåsa. Mitt bästa förflyttningssätt är och förblir det hetsiga gåendet. Ungefär som jag hetsar fram i allting annat. Om man rör sig väldigt snabbt fram mot någonting, ger det intrycket av att man vet vart man är på väg, även om förvirringen krasar i huvudet.

Sedan stannade jag upp. För en gångs skull. Såg mot himlen och vattnet och vilade mig ett slag, och tänkte oj. vad vackert allting är.

Jag vill alltid ha den känslan.