Matar in handskrivna ryska glosor på datorn så att de ska bli läsliga. Lär in dem samtidigt. Många hundra glosor. Jag är hög och panikslagen på samma gång. Aldrig har jag varit såhär nära att lyckas med så mycket på en och samma gång med skola, men det kan lika gärna gå åt helvete.
Jag älskar det.
Jag älskar när livet känns. Som små sugande utmaningar i maggropen. Att ständigt balansera någonstans mellan katastrofen och himmelriket.
Sena nätter sitter jag där i mitt mörkerljus (jag har äntligen fått en dimmer i mina lampor, kan ställa in det perfekta ljuset som är någonstans mellan dröm och vakenhet). Jag och en kaffekopp. Jag och mina fingrar som knattrar över tangentbordet, gör små bilder för att minnas orden. Det är som om somrarna, när jag skriver romaner. Skillnaden är faktiskt inte påtaglig.
(Jag längtar väldigt mycket till sommaren, när jag får skriva igen. Jag menar, skriva på riktigt. Göra bara det. Det, och att vakna upp om morgnarna bredvid någon som jag faktiskt älskar. Det kommer att bli en fin sommar.)
Dessa sena drömska nätter (jullov tenderar alltid att ha något drömskt över sig. En overklighetskänsla, varje år. Jag tror att jag avgudar den känslan.), lyssnar jag på samma album på Spotify om och om igen. Trance Electro. Tre skivor overklighetsvärld.
Det finns en låt där som jag alltid spelar lite extra. Som en inledning för att komma i stämning.
Och detta var historien bakom dagens låt, som är:
Tre Lux – Never Let Me Down Again
(och ja, ja, ja. Jag är jävligt konstig. Det verkar helt enkelt vara min grej nuförtiden.)
No Comments