Maj är så sömnigt och så drömskt och så hypnotiskt, jag tycker det varje år. Alla somnar liksom in fast de borde vara stressade för de flesta har maj som en superstressmånad men det går liksom inte och alla bara slickar glass och lapar sol och jag går promenad efter promenad med mina egengjorda flashcards och memorerar virulensfaktorer och verkningsmekanismer och om inte folk är alltför mycket i närheten säger jag BRA ULRIKA BRA GJORT HURRA när jag klarat ett riktigt svårt kort.
Som (Vilka är Salmonellas virulensfaktorer? 7 st) SÅ SJUKT LÅNG TID DET TOG ATT LÄRA SIG DET FÖRBANNAD KORTET. Trots mina bra minnesregler och allting. Jag har en hatkärleksrelation till Salmonella, den är intensiv och utmattande.
Jag kanske skrivit det förut, jag minns inte, men det är så märkligt att inte vara gravid, den här tiden på året, i den här staden. Sömnigheten utan att ha ett liv som växer i magen gör lite ont i mig, fast jag har henne här utanför. Jag trodde aldrig att jag så gärna skulle vilja ha mer, men att följa något utvecklas på det viset är ett helt litet mirakel. Det handlar inte om gulligull och GUD VAD SÖT, det handlar om att det är 50% jag och 50% han och ändå något helt eget. Det handlar om att hon verkar så klipsk ibland att jag blir alldeles perplex. Det handlar om att jag skrattar mer nu på en vecka än vad jag förut gjorde på en månad eller kanske ett halvår, jag skrattar varenda dag.
Och det handlade om att jag älskade det där, det där initiala skedet av att veta att det fanns något därinne. En hemlighet och en superkraft som bara jag hade. I GROW PEOPLE WHAT IS YOUR SECRET SUPERPOWER som det finns något T-shirttryck som säger.
Man vill bara ha det om och om igen.
No Comments