Vissa dagar, sådana där då det är så påtagligt grått utanför ens fönster och vårnostalgin börjar skära i ens bakhuvud, då kan det krävas så väldgit många koppar kaffe innan man ens känner sig som om man börjar ta sig över något slags yta ovanför vilken man kan andas.
Och man kanske älskar sina studier, för det är ju så sanslöst roligt, men bara det faktum att man inte är briljant bäst och helt enkelt inte kan vara det – man har inte den tiden att lägga ner på studierna, man har inte livssituationen att låta hela sitt liv bara handla om det där – bara det faktum att man inte är briljant bäst gör att man inte vill hålla på med det.
Jag tror att det är ett ganska vanligt läkarstudentsfenomen. Ingen av oss är van vid att bara ligga kring medel. Jag är ganska medelmåttig i min klass. Jag vill inte vara medelmåttig, jag vill vara extraordinär.
Ett sprakande mirakel, ungefär.
Sådana dagar, då man knappt tar sig över ytan. Då man skriver för mycket kluddade berättelser i mariginalen istället för att skriva om njurhistologi, då man hånskrattar åt sina författardrömmar för man är ju dryga nitton år och ingen publicerad bok än (och man vet att det är bisarrt att tänka så), sådana dagar då kaffet inte riktigt räcker.
Då finns det bara två verktyg att ta till.
Anton Berghs mörka choklad med hallon- och björnbärssmak, och en snart tre månader gammal dotter tätt, tätt intill mig i famnen.
Där kan vi snacka om mirakel.
No Comments