Det händer grejer, det gör det ju alltid. Jag lagar en massa mat och jag är på dagisinskolningar (WOW vad hon har behövt det här, vår lilla-stora-tjej, man märker hur hon lever upp och kommer hem om eftermiddagarna och vill leka massor själv för att testa allt nytt hon lärt sig), jag sitter och läser artiklar för ett forskningsprojekt jag kanske ska hålla på med och när jag blir frustrerad för att jag har så svårt att fokusera längre stunder på saker nuförtiden (en kvarts fokus är liksom vad jag klarar av, sedan gör jag något annat), då sitter jag och tecknar och lyssnar på May Jailer. River annonsbilder ur senaste Elle och ritar av dem medan jag kör Birds of a feather på repeat och det ycks vara det enda som verkligen stänger av mina ständigt malande tankar. Skuggor, ljus, mörker, trycket hos pennan, mitt inne i en bild vet jag knappt om det liknar eller inte, vet inte om jag någonsin kommer hitta fram till något riktigt bland alla dessa kaotiska streck på ett papper, men det är lugnt.
Jag hittar alltid ut till slut, till en färdig bild, till något som liknar någonting.
Jag hittar alltid ut till slut, till en färdig bild, till något som liknar någonting.
May Jailer ska jag skriva om någon annan dag, men det är alltså ett artistnamn som Lana del Rey använde innan hon började kalla sig Lana del Rey. Innan hon blev uppsvällda läppar och trånga klänningar och skyhöga klackar och rösten brusande en oktav längre ner och scenskräck, innan hon blev välproducerad och ibland överproducerad, innan någon visste vem hon var och på så sätt kanske innan industrin kunde förstöra henne.
Musiken är drömsk och längtande, texterna gläntar på dörren till ett eget litet universum. Jag lyssnar, jag njuter och jag ler.
No Comments