Bambi

Socialt liv är ett så märkligt fenomen.
Kanske tenderar det att bli så när så stora delar av den egna verkligheten bara har skapats i ens eget huvud, kanske tenderar det att bli så när så stora delar av verkligheten fortfarande bara finns i ens eget huvud.
Jag tror i alla fall det, hoppas det, att det är anledningen till att jag är så förvirrad, att jag stundtals nästan ger ett riktigt korkat intryck. Inte iq-korkad men socialt korkad, den där förvirrade blicken, som om jag nyss vaknat, den där känslan av att det ofta dröjer några sekunder för länge innan man får adekvat svar om man tilltalar mig.
Eller så hittar jag på att det är så jag är. I något slags självupptagen självmedvetenhet.

Så många tankar i mitt huvud, samtidigt, att jag ibland befinner mig så långt bort. Så många associationer av ett enda litet ord, en enda liten doft, ett enda minne som väcker tusen andra, att jag försvinner iväg, alldeles för snabbt.

Jag tror ofta att jag är så underlägsen andra människor att jag kan bli förvånad när de tilltalar mig som om jag vore en riktig person med rätt att existera. När de frågar mig saker på sättet man frågar normala människor saker. När de verkar tro att vad jag har att säga har ett värde.
Det kan göra mig så nervös att jag alldeles fumlar på orden, att jag glömmer bort att möta deras blick, att jag spänner min överläpp in absurdum på sättet jag gör när jag försöker verka trevlig och snäll fast allting blir raka motsatsen.

Och så tappar jag saker. Och välter saker.
När jag var yngre trodde jag att jag måste vara väldigt tjock, för att jag så ofta välte saker. Men senare förstod jag att det bara var för att jag var klumpig.

Småprat är att bli utkastad på hal is och alla andra omkring en gör piruetter på sina konståkningsskridskor men själv står man bara där i vanliga skor och man glider.
Man glider, och glider, och glider.

Fast det börjar bli bättre nu. Mycket bättre. Allting känns mycket bättre nuförtiden. Nästan skrämmande bra, som om det inte borde vara karmamässigt tillåtet.
Kanske är det för att jag mår så bra av snön, den som kom till sist.
Eller av bebisen, den som kom till sist.
Eller av känslan att för en gångs skull lyckas med saker, för första gången på allvar sedan jag började plugga till läkare, känns det som, känslan av att det faktiskt händer en massa bra grejer på samma gång och att en hel del av det är min förtjänst.

Som om man hittat en plätt med snö på all den där isen, så känns det, och nu står jag där och trampar och hoppas bara att isen inte ska brista så att jag sjunker ner i vattnet i stället.