Igår var jag förresten på fest.
Det var roligt och lite magiskt, som sådant som händer sent på kvällen ofta är. Jag dricker ju inte alkohol, men jag har en dygsnrytm som skiljer sig mycket från festens tider, så på fest är jag oftast trött och lätt kaffedopad. Det ger ungefär samma effekt som alkohol verkar ge för andra. Saker är intensiva och ändå dimmigt drömlika.
Jag stod där i köket och konverserade och drack glas efter glas med fruktsoda genom rosa sugrör och såg ut genom balkongdörren som stod öppen för att hantera hettan som uppstår med alldeles för många människor på alldeles för få kvadrat och min blick fastnade på snön och husen utanför och jag mindes en annan gång, en annan fest, men samma lägenhet. När jag bara bott i Umeå ett halvår och när jag precis hade börjat plugga och när jag precis hade missat min nollning för att jag hade influensa (och i hemlighet var tacksam över det, för jag var livrädd för nollningen, livrädd för att misslyckas kapitalt med det sociala och sedan ha skämt ut mig för resten av utbildningen och aldrig få några vänner i min klass).
Det var första gången jag över huvud taget gick på en fest, den där gången för två år sedan. Om man räknar bort när jag var femton och drack vin i en skådespelares källarvåning hemma i Uppsala, och när jag var sjutton och fejkade mig in på min egen studentskiva.
För två år sedan, jag var arton år gammal och kände nästan ingen. Jag hade en röd hatt på huvudet, en pojkvänshand i min och andan i halsgropen.
Och kanske var jag inte direkt festens huvudpunkt, den kvällen, och kanske är jag fortfarande inte tjejen som blir det. Mina begåvningar är kanske inte riktigt av festmedelpunktsslaget. Men när jag stod där igår, och såg ut över balkongen och snön och husen och allt det som var likadant som förra gången, blev det i alla fall så uppenbart, allt det som inte är likadant med mig.
No Comments