Om mörker och augustimånader

Hejhejhej.
Förlåt för att jag är så förbannat tråkig. Kanske är det för att mitt liv är så förbannat roligt – för det är det verkligen just nu, trots att det jag gör en oerhört stor del av tiden är att slita med kemi. Förra våren var ett kaos, efter att jag varit konstant förkyld i många månader, slet i en EP-valrörelse, läste in allt jag missat i matte C för att kunna få MVG på nationella, försökte vara rolig, duktig, trevlig och allting jag brukar lyckas vara under normala förutsättningar. Kemin hann inte riktigt med, så jag har ett IG att läsa upp. Min psykiska hälsa hann aldrig riktigt med heller, men den har jag läst upp under sommaren.

Fast jag tror att den här sommaren rent psyk-mässigt många gånger var den värsta i mitt liv. Det gör mig inte särskilt mycket, för det är över, och jävlar vad jag lärde mig saker på det. Vissa saker jag insåg vet jag inte om jag ska skriva i en blogg på det här sättet, för det skulle kräva att jag berättade om hur min hjärna fungerade när det var som allra mörkast, någonstans där i juni, och för den som inte har varit där, eller inte vill tänka på hur det är att hamna där, är det antagligen rätt obehagligt. Hur grovt och ofattbart och plågsamt ens mörker är och framförallt hur det är att inte längre kunna förstå att det finns någon väg ut ur det där. Att det kommer att gå över.

I alla fall. Är ni lite ledsna eller mycket ledsna eller helt livsapatiska, och tror att det aldrig går över, så… tja, det gör ju det. Det kommer augusti, och allt är vackrare. Det kommer augusti, och man vaknar intill en man vars rygg är så vacker att man hade kunnat bli en stor konstnär bara för att få måla av den om och om igen. (…En man vars läppar är så beroendeframkallande att om man bestämde sig för att leva sitt liv som en överdramatisk roman hade de helt enkelt inte kunnat beskrivas som någonting annat än livsnödvändiga.)
Det kommer augusti och man åker iväg på kongress med Liberala Ungdomsförbundet och med en förvånad känsla i magen inser man att man inte är så död inuti längre. Och man märker det, på så simpla sätt som att man har börjat tycka saker igen. Man har börjat se det stimulerande i att ha en åsikt. Man har slutat se världen i så svarta toner, slutat tro att åsikter i sig är värdelösa eftersom allting är värdelöst och förändring, varken på privata eller politiska plan, helt enkelt inte är möjligt.
Det kommer augusti, och man tar bussen ut till ett sensommar-svalnande Gräsö och bor i en stuga med de fem vänner man känt längst och fortfarande har kvar. Man lagar fantastisk mat och äter och energiinnehåll och nyttighetsgrad är inte längre det relevanta. Man spelar spel och äter choklad och tittar på Aladdin som man upptäcker helt enkelt måste vara den bästa film som någonsin gjorts (eller så är det helt enkelt det faktum att när man börjat vakna upp ur ett konstant mörker är plötsligt allting det mest magnifika som någonsin har funnits.). Och man åker med sina vänner till bakluckeloppis och i solen tittar man på saker men framförallt på människor. Man tittar och tänker: alla dessa människor här, de klarar ju sina liv. De går upp varje dag och lever. Det är inte sprudlande fantastiskt varje dag. Många gånger är det väldigt mörkt och ännu oftare är det bara ingenting särskilt. Det är liksom dealen. Det är ganska fint att bara existera.

Det kommer augusti. Man tänker: kanske är det dags att lära sig.
Efter vad som känns som en miljon år av bara ständiga toppar och dalar. Att lära sig att det inte är något fel med att bara, kanske till och med lite halvdant, existera.

Det är vad jag ägnar mig åt nu, tror jag. Förutom att läsa upp min kemi. Att titta på saker och förvånat upptäcka att det är faktiskt ganska fint. Det är fint att sitta i skolans kök och lyssna på folk som pratar och säger snälla saker till varandra. Fint att sitta ute på skolbalkongen och äta lunch med personer i min klass. Fint att promenera genom stan framåt kvällen och titta på människorna på uteserveringarna. Att hämta ut böckerna jag reserverat på biblioteket. Att tjuvkika på nakna människor i duschen på Friskis&Svettis. Att prata i telefon sent på kvällen. Att se på teveserier. Att äta chokladtårta. Att läsa tidningen. Att åka till simhallen med min mamma. Att få förtroenden av människor. Att bli kramad.

Att bara gå runt. Det är verkligen inte så hemskt som jag alltid trott.