tadaa. nu är jag trött, trött, trött men jag är så sjukt bra och jag har fått biobiljetter och ett presentkort och lite gratis sojamjölk och otvättat hår och osminkat ansikte bland 140 andra och vår kiosk har tjänat 2000 kr eller något sådant (tjänat alltså, inte fått in) och det finns trots allt kloka människor här i världen och de håller kloka föredrag och kaffe i mängder och fruktte och nattliga promenader längs åar och associationer till Seine och andra vårar och det finns mycket man kan tänka det finns väldigt mycket man kan tänka men det finns ännu bättre saker man kan göra som att sova.
Och sova.
Och sova.
2 Comments
Sitter och plöjer igenom din roman (jag vet, jag vet, men bättre sent än aldrig…) och kan inte låta bli att undra:
varför liknar du om och om igen kärleken vid undergången?
Kärlek behöver inte vara undergången. Kärlek på gränsen till besatthet och galenskap kan vara det, i alla fall för sådana som Jack och Johnny, antar jag.
Men: är din fråga psykologisk (Hur tänker du Ulrika, vad har du upplevt i ditt liv som får dig att tycka såhär?) eller mer av ett synpunktsaktigt-förbättra-din-roman-Ulrika-slag (tex att du tycker att liknelsen är överanvänd eller borde förtydligas eller något för att romanen ska bli bättre.)