Som korridoren med grupprum för patologistudenter på Norrlands Universitetssjukhus, två dagar efter julafton. Jag arbetar alltid bäst när jag vet att ingen annan kommer att störa. Klottrar termer som fibroepitelial polyp och embryonalt rhabdomyosarkom på tavlan och går fram och tillbaka genom rummet medan jag håller en föreläsning för mig själv.
Man kan tycka att det är tråkigt att plugga massor, under ett jullov. Jag har valt att inte se det på det sättet. Det handlar mest om prioriteringar för min dotters skull. Jag har valt att inte plugga långa dagar – vissa dagar inte ens heltid – under stora delar av terminen, för att få vara en del av hennes vardag. Gjorde det valet, hellre än att slita som ett djur under vardagen för att sedan tillbringa varenda timme med henne när det väl blev jullov. Jag är tacksam över att jag gjorde så. Varje gång jag kommer hem och det första som möter mig är ett pekande och jollrande och kramande från en trettonkilos bastant klump, är jag så glad att jag gjorde så. Det känns som att vi faktiskt har rutiner ihop, hon och jag, fast jag måste plugga så mycket. Hon vet att när mamma är hemma är det dags för galna lekar, och det kör vi stenhårt på.
Det finns en magi i informationen, när den pressas in i ens hjärna.
Så då sitter jag här, några timmar, juldagens eftermiddag, på platsen där ingen längre är.
Kittlas vid tanken på att jag kanske – kanske – kan klara tentan, fast jag är så mycket efter.
Det finns en magi, i tanken på att allt det här är övergående.
Några sista veckor till av slit. Några sista veckor då jag måste vara borta från henne, min dotter, så mycket mer än vad jag vill.
Det är trots allt den magiskaste magin av allt.
No Comments