Nu när jag skriver så mycket, läser jag inte mycket bloggar. Det är något jag försökt sluta med länge för att de egentligen inte ger mig mycket, många av dem, mer har varit en rutin jag följt för att det känns tryggt. När jag varit trött och frustrerad över saker har det varit trevligt att kolla niotillfem eller underbaraclara fem gånger om dagen för att få en känsla av att någonting händer, kanske inte just mig men någon annanstans, i stället för att behöva göra något.
Nu finns det bara en blogg jag läser, och den läser jag för att det helt enkelt är god litteratur. För att det är vackert, för att det berör, och för att det varje gång påminner mig om att undvika allt det där onödiga, trista vardagsförstörandet av livet (de onödiga bråken man har med pojkvännen ibland, ångesten över att ha ätit en tårtbit för mycket, prestationshets), helt enkelt för att det är så skört, så bräckligt, och en sådan ynnest att få ha. Ett friskt liv, menar jag. Det är en jävla gåva även om man är både pretentiös och frustrerande när man påpekar det.
Bloggen är I kroppen min, och skrivs av 27-årige Kristian som drabbats av magsäckscancer. Han fick beskedet i mars i år, och där börjar också bloggen – för den som vill läsa något riktigt bra, mest av allt som en mycket vacker bok, rekommenderar jag att läsa från början, det gjorde jag när jag började läsa den för några veckor sedan och det tycker jag att det är värt. Han arbetade som skribent innan han blev sjuk, och det märks. Språket är betagande, många av hans inlägg lämnar mig andlös. Det är vackert, intimt, och… ja.
Det är allt jag läser på internet nu, förutom mina mail. Jag vet inte hur mycket det säger, men så är det i alla fall.
No Comments