Jag är galet förkyld men också galet glad, eftersom jag idag kände mig glad i magen när jag pratade om enzymer. De kommer ibland, huggen av bollar som studsar innanför huden och säger ja ja ja! den här utbildningen är precis rätt! och det är skönt för de första veckorna var jag ibland så orolig och tveksam och ville mest gå hem, skriva på min bok och vara nöjd så. Fast jag skulle aldrig varit nöjd så, eftersom jag älskar att utbilda mig och hade krympt ihop och dött i frustration av att bara skriva hela dagarna. På det viset är jag kanske inte författarmaterial. Jag bara råkar ha en skrivarbegåvning och ett behov av att skriva. Ha turen att de två sammanfaller med varandra. Men kanske inte driften att ge upp allt annat för det.
Nåväl. Idag ska jag inte skriva om att skriva. Idag ska jag skriva om att vilja bli läkare. Varför jag vill det, men framförallt hur fascinerande – och lite omtumlande för mig – människors reaktioner på att jag vill det är.
Jag sökte läkarutbildningen huvudsakligen av tre skäl:
1) Det är en – missförstå mig rätt nu – enkel utbildning. Inte enkel så tillvida att den inte kräver någonting. Inte enkel så att man aldrig behöver plugga. Men mer förutsägbar än en civilingenjörsutbildning. Mindre avancerad förståelse, mer som bara kan pluggas in. Hade jag läst civilingenjör hade jag behövt avsätta massor med tid för att plugga in något för att jag inte säkert skulle veta hur länge det dröjde innan jag förstod. Nu kan jag tittat på det, tänka ”okej. om jag strukturerar upp det här bra lär jag mig det på fyra timmar.” Det är vilsamt.
2) Jag tänkte att det här med människor, det är jag ofta ganska bra på. Och jag tänkte: det här med kommunikation, det finner jag ganska fascinerande. Och jag tänkte att jag kanske ville arbeta med något som hade mer med människor och att lyssna på dem att göra än vad det typiska civilingenjörsjobbet hade kunnat ge mig.
3) Det är den ultimata bilda-familj-och-låta-min-pojkvän-vara-huskarl-utbildningen. När man väl är klar är det lätt att få jobb, var som helst i världen, utan att behöva ”göra karriär” och slå med vassa armbågar. Och lönen är så hög! Jag tycker CSN är mycket pengar – vi/jag lever så billigt – så hade jag inte haft min pojkvän vet jag inte riktigt vad jag hade velat göra med pengarna. Men om jag blir sugar-mama åt min pojkvän passar det perfekt. Jag jobbar och får intellektuell stimulans, han sköter hem-hushåll-barn, på helgerna är vi harmonisk familj, och alla är lyckliga.
… Det är bara den sista punkten som folk verkar bry sig om när man berättar att man ska bli läkare. Och då egentligen bara pengabiten av det hela.
Eller jag vet inte om det är pengarna. Jag vet inte vad det är. Men jag tycker det är så förbannat läskigt. Så fort fok får veta att jag pluggar till läkare är det som om hela deras kroppsspråk ändras och ibland tycker jag samtalet förstörs för de får för sig att jag tillhör något annat lager högt över dem.
Inte alla, förstås. Många är normala. Men förvånansvärt många. Folk jag inte trodde brydde sig om den sortens fåniga symbolstatusgrejer.
Det blir så ironiskt, eftersom jag länge tänkte på det som att jag valde ”den lätta utbildningen” (när jag valde mellan civilingenjör och läkare), att jag liksom lite av bekvämlighet tog något som jag visserligen tycker är jätteroligt men som också är mer skönt rent studiemässigt. Och jag inser att de flesta tänker inte på det på det viset.
Men mest är det läskigt. Jätteläskigt. Och sorgligt. Jag upplever mig verkligen inte som överlägsen någon annan. Och skulle jag göra det så skulle jag verkligen inte motivera det med att jag pluggar till läkare. (Öhm, ja. Det låter ju som att jag skryter med hur ägig jag är i alla andra livets områden. Men vad katten, det kanske jag är. Wiie!)
Nåväl, nåväl. Nu ska jag belöna mig för att ha varit så duktig hela denna dryga förkyld-dag genom att äta mörk choklad, droppa näsan och stalka folk på facebook för att sedan skriva romaner om deras foton utan att de förstår att det är vad jag gör.
Toodiloo!
No Comments