att skriva

Bosse

juli 16, 2010

Idag och igår har jag jobbat på en novell till en novelltävling. Bidragen ska in idag så det är precis på håret att jag blev klar!

Ni får jättegärna komma med synpunkter, antingen innan ikväll (då kan jag ju använda dem innan jag skickar in bidraget) eller efter, bara för att det är roligt att veta vad som var bra och vad man hade kunnat göra bättre.

Det är länge sedan jag skrev en text med verklig handling, så det kan ju vara kul omväxling mot annat jag skriver också?

Bosse

 

Bosse

Detta är inte en berättelse om kärlek. Det är inte heller en berättelse om saknad. Det är inte en berättelse om skuld. Folk skulle kunna påstå att den handlar om sådant. De skulle ha fel.

Det här är berättelsen om hur jag träffade Bingo-Bosse.

 

I juli segnar min man ihop i en hög. Med en kaffekopp i ena handen och en känsla av förgörelse i den andra betraktar jag fascinerat hans dregel när det rinner ut över vår ekparkett. Betraktar leverfläckarna och den slappa huden. I juli, min man på golvet, jag tänker att han är så ful. Det suger oroligt i min mage och jag undrar hur det kommer sig att de vi älskar är som allra vackrast när de är som allra fulast. Jag tänker att han inte får försvinna från mig nu.

I juli är jag sextionio år gammal. Fyrtiofyra år av mitt liv har jag somnat och vaknat bredvid denne man. Jag har varit så trött på honom att jag knappt orkat prata. Jag har älskat honom så mycket att jag inte heller har kunnat det. Jag har fött honom tre barn.

Jag har fått tro på kärleken.

Det här med att den finns.

 

I oktober kommer döden. Efter flera månader av blöjbyten, rullstolar, rehabilitering. En natt vaknar jag och han finns där bredvid som alla andra nätter men jag känner mig så plågsamt ensam; och plötsligt vet jag. När jag vrålande skakar honom ligger han stilla. När jag gråter håller han inte om mig för att trösta. När jag hyperventilerar andas han inte långsamt för att försöka lugna mig.

Och utanför mitt fönster rodnar löven. Oktober, jag kryper ihop mellan mina lakan, de som redan inte luktar som han.

Jag tror inte någon i världshistorien varit så gudlös som jag.

 

Sedan passerar månader. November, en kavalkad av teveprogram som inte lyckas distrahera mig. December, städning av huset för ett tafatt försök till den sista jul vi kommer att fira här innan jag säljer det. Barn och barnbarn som inte kan förmå mig att le. Januari, då jag ibland råkar sätta mig i stolar eller möbler och damm trycks ut som luktar som han. Jag försöker andas in det och minnas hur han var, men minnena försvinner ifrån mig lika snabbt som drömmar gör sekunderna efter att man har vaknat.

Februari, jag försöker ta mig ut. Sätta mig på caféer och betraktar folk och liv medan kaffet bränner i halsen på mig, men det hjälper inte. Februari, jag går hem och sover. Jag ber läkaren om mediciner som ska hjälpa mig att sova ännu mer. Men han skakar bara långsamt på sitt huvud.

 

I mars ringer en vän. Hon råkar också vara min äldsta dotterdotter. Hennes röst gör mig varm i magen. Det är inte mycket, men det är mer än vad jag känt på många månader.

Min vändotterdotter pratar högt och bestämt.

–          Mormor, säger hon. Du måste komma ut lite nu.

–          Jag försökte ut och dricka kaffe, säger jag. Gick till Landings. Satt och tittade på frånskilda pappor när de försökte muta barn de bara träffade på helgerna med krämbullar, jag hörde fjortonåringar diskutera sina aborter och jag såg ensamma människor och de såg ledsna ut. Jag kom på att världen faktiskt är en hemsk plats.

Hon suckar. Men jag tror att hon kanske också ler, jag kan höra när hon gör sådant.

–          Att titta på folk är inte som att träffa folk. Du måste rycka upp dig nu.

–          Jag behöver inga skuldbelägganden! säger jag. Jag kan sköta mitt eget liv.

Säger sedan hejdå, lägger på luren utan att vänta på svar. Efteråt gråter jag inte, jag har inga tårar kvar. Men den varma känslan i magen är försvunnen.

Mars, och dagen därpå står min vän som också är min dotterdotter mitt i snöstormen utanför min dörr. Knallröd kappa, stora luddiga stövlar. Det har fastnat snöflingor i hennes hår, stora mjuka vita mot det glansiga mörka.

–          Jag kan inte säga hur du ska leva ditt liv, säger min dotter medan jag står där perplex. Men jag kan tvinga dig att göra det!

Kliver in över min tröskel, rycker åt sig min kappa och trär den över mina armar som om jag vore ett dagisbarn. Knäpper den som om jag vore ett dagisbarn. Och ger mig en hård kram som om jag vore hennes mormor.

 

Min dotterdotter sätter oss på en buss, berättar i trettio minuter i rask takt om sitt eget liv, en porlande berättelse från en utanförvärld jag inte längre minns existerar, om dumma pojkar, dumma lärare och dumma hon själv.

–          Jag hoppas att det blir bättre när man blir äldre, säger hon. Sådär som de påstår.

Jag börjar stryka hennes hand, öppnar munnen för att säga att jo, det blir det ju. Men orden fastnar i halsen.

Sedan släpar hon mig in på Stadsbiblioteket, nerför en trappa, till barnavdelningen. Sedan drar hon med mig in på ett bibliotek, nerför en trappa, till barnavdelningen. Vinkar glatt åt bibliotekarien och lämpar så av mig vid några bord och en gigantisk skylt med texten RÖDA KORSET LÄXHJÄLP 14-17 i ilsket röda bokstäver. Ser på mig, ler med gnistrande tänder.

–          Då ses vi om några timmar då! säger hon.

Ger mig en hård kram, en dask på axeln och försvinner därifrån i en hastig piruett.

Och jag står där. Ser mig omkring. Fast, i ett främmande land.

 

Jo, har hört om det här. Tanken är fin. Glada, sysslolösa pensionärer som varje lördag hjälper låg- och mellanstadieelever utan tillräckligt stöd hemifrån med skolarbetet. Men jag är ingen glad sysslolös pensionär. Jag är en kvinna som gömd under mina lakan vill förtränga att jag har förlorat vad jag älskade.

Men det här är inte en berättelse om min kärlek. Det här är inte en berättelse om min saknad. Det här är berättelsen om hur jag träffade Bingo-Bosse. Och därför kommer en man fram mot mig nu och hans handslag är fast när han hälsar.

–          Tjena, säger han och hans röst är bestämd och hög. Det är jag som är Bingo-Bosse.

–          Hej Bingo-Bosse, säger jag. Jag heter Birgitta. Och jag… jag vet inte varför jag är här.

Bosse slår ut med armarna. Suger fast mina ögon med sina. De är blå, påtagligt.

–          Du är här för kidsen, Birgitta. För att lära dem om livet.

Herregud. Vad tror han att kidsen kan lära sig om livet från någon som kallas för Bingo-Bosse?

Och som får mig att stamma när jag pratar.

–          Det… det var min dotterdotter. Som tog hit mig… vill inte, jag… kan inte. Jag måste hem. Det var… förlåt… länge sedan jag gjorde något sådant här.

Bosse nickar. Bosse suger fast mig med sina ögon. Bosse lägger en lugnande hand på min axel.

–          Jag förstår, Birgitta, säger Bosse. Jag förstår precis. Men man vänjer sig vet du! Kom hit nästa lördag.

Mumlar att det ska jag, noterar i mina tankar att aldrig i livet att jag kommer tillbaka, vänder mig om för att gå. Men han fångar mig igen, med handen på min axel. Vem tror han att han är?

–          Kom hit, säger han igen. Det brukar vara roligt.

Det var länge sedan någon rörde vid mig.

 

Jag tänker över det under veckan. Jag tänker att det inte går. Att det omöjligen går. Att jag inte går, dit.

På lördagen kommer min dotterdotter och hämtar mig. På en buss sitter hon en halvtimme och berättar allt om sitt eget liv, allt om den senaste dramatiken. Jag känner att jag är en sämre lyssnare än förra gången.

 

Men när jag kommer till biblioteket är det öde. Inget spår av förra veckans bord. Ingen klumpig skrikig skylt. Jag frågar bibliotekarien, förvånas över att min röst är sprödare än vad jag väntat mig.

–          Det är påsklov, säger hon mjukt. Det är ingen läxläsning på loven.

Påsk? Jag stirrar på henne. Den kommer visst tidigt i år. Eller så är det jag som lever mitt liv för sent.

Jag fortsätter att stirra. Hon skruvar lite på sig.

–          Vi har ju mycket roliga böcker, om du… har tråkigt…

Och jag ruskar hastigt på mitt huvud, säger att nej… nej, något sådant behöver jag inte.

 

Känner mig som ett barn, ett mycket litet. Jag grät så länge, och sedan var det någon som erbjöd mig karameller, men när jag väl kom för att hämta dem hade de redan försvunnit.

 

På väg därifrån känner jag plötsligt en hand på min axel. Får svårt att andas. Jag blir inte rädd, för jag vet ju vem det är. Visst kan man inte bli rädd när man vet vem det är?

–          Det är ingenting idag, säger jag utan att vända mig om. De har lov.

–          Jag vet, säger han.

Jag snurrar runt.

–          Vet du? Men varför är du här?

Han skrattar. Hans skratt är av det slag som får bibliotekarier i andra änden av rummet att hoppa högt och kasta honom fientliga blickar.

–          Varför jag är här, Birgitta?

–          Ja.

–          För att jag visste att du skulle vara det.

 

Det här är inte berättelse om kärlek. Det är inte en berättelse om saknad. Inte heller är det en berättelse om skuld.

Om skulden, den som bränner i bröstet när man kysser en man som är en annan än den man en gång älskade. Den som svider i huvudet när man varje morgon vaknar bredvid någon annan än den man sov med nästan hela sitt liv. Den som brinner i tänkarna när man försöker förstå hur man kan älska, förlora och trots det älska igen.

Det blir juli, det har gått ett år. Vissa morgnar vaknar jag och de första sekunderna söker jag i sängen efter min man, han som var min man. Han som satt med tidningen och kaffekoppen i nästan två timmar varje morgon. Han som blev tystare ju större sällskapet blev men som på tu man hand briljerade med kvickhet och charm. Han som var så vacker att jag ibland, när jag med slutna ögon strök med fingrarna över huden på hans kind, tänkte att jag hade hittat till himmelriket.

Det blir juli, det har gått ett år. Och när jag vaknar, efter de där första sekunderna, ser jag att han inte finns där. Den där mannen. Han kommer aldrig att finnas där igen. Men här finns mannen som äter frukost på en kvart för att sedan otåligt vänta på att dagens äventyr ska börja. Han som blir bullrigare och syns desto mer ju större sällskapet är, men som på tu man hand är en riktig mjukis. Han som är så vacker att jag ibland, när jag med slutna ögon stryker med fingrarna över huden på hans kind, tänker att jag har hittat hem. Igen.

Jag älskar dem båda två.

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Anonym juli 18, 2010 at 4:43 e m

    jovars!

    0
  • Leave a Reply