Hej hej. Nu har en älskling åkt och jag har ett rum att städa, lakan att byta och saknad i min mage. Och en känsla av något annat, som också sitter i magen, den som börjar någon gång i januari, februari, mars när allting börjar bli ljusare igen (för det börjar ju redan då. Det är inte förrän senare under våren man verkligen märker det förstås, men det börjar ju ändå då.) och vinden blir mildare, framförallt när det är mindre kallt och vinden blåser halvvarmt i mitt ansikte och januarisolen lyser blekt genom mulna moln, den känslan växer i min mage. Det är en känsla av nostalgi och tårmildhet men också att allting kommer att bli bra. Men samtidigt att jag är så trött. För att det har gått så långt. För att hela världen har gått så långt och det känns som så märkbart många år som jag har gått med just den känslan och jag frågar mig om det har blivit bättre. Saker har blivit annorlunda, men jag vet inte om de har blivit bättre.
Frågan om saker någonsin är bättre är diskutabel. Allt är så relativt jämfört med allt annat att man hade kunnat bli nihilist för mindre.
Åtminstone tror jag att det finns frostklumpar i min mage som har börjat tina, att det finns mening med saker igen på ett sätt jag nog inte har upplevt på mycket längre, och på att det den närmaste tiden dessutom finns en mängd spännande äventyr som väntar.
Det är, trots allt, inte så illa.
No Comments