Igår åkte jag för övrigt gratis buss. Insåg när jag stod på busshållplatsen efter ryskan att jag hade glömt plånboken i skåpet i skolan – i vilken jag inte skulle ta mig in nu. Tvekade lite. Bestämde mig för att försöka böna och be lite inför busschauffören när han väl kom. Sedan kan man alltid i nödfall sova hos någon eller försöka få föräldrar att hämta eller andra spännande åtgärder.
Går på bussen. Lägger huvudet på sned och ser söt och sympatisk ut.
– Hej, jag har ett gymnasiekort egentligen, ett skolkort, men jag upptäckte att jag har glömt busskortet i skolan…
Busschauffören nickar lite.
– Så du studerar? säger han, mer i den sortens ton man säger som småpratsfråga än som att det egentligen är relevant i sammanhanget.
Jag nickar.
– Det är bra, säger han.
Sedan var det inte mer med det. Jag åkte en buss och blev glad. Busschauffören får symbolisera mänsklighetens godhet för ett tag framåt.
5 Comments
jaa, de där kan väll också fungera, men de är mycket roligare att kapa bussen och bli hemkörd istället =D
..men gjorde detta sätt dig glad, så var det bra att du använde det istället =)
jag älskar snälla busschaufförer.
Så det finns snälla busschaufförer även. Vad fint. 😀
Åh, snälla busschaufförer. Mycket trevligt fenomen det där. Eller bara sympatiska busschaufförer i största allmänhet: jag stod och frös och var paranoid i väntan på bussen en natt och när jag klev på spelade killen som körde Ted Gärdestad på jättehög, men inte jobbigt hög, volym. Jag blev överlycklig.
Busschaufförer kan vara lika gärna ondskan som det goda. Det är himlans olika. Och det gör mig lika stressad varje gång!