Apori

Idag skrev jag något slags novellaktig sak i en pluggpaus som blev lite förlängd för att jag kom på att jag så gärna ville skriva.

Apori

–        Det ligger i sakens natur, säger Tim. Kärlekens natur, menar jag. Den är förgänglig. Hela världshistoriens litteratur är uppbyggd kring just detta faktum.

Tim, han har alltid varit så pretentiös. Han har alltid haft en fanatisk tro, som en privatreligion, på att pretentioner är det som slutligen ska rädda oss alla.

  Jag har aldrig delat Tims absurda trossatser. Jag har aldrig brytt mig om vad som ligger i sakens natur. Allt jag vet är att framför min inre blick finns hennes blonda hår och framför min inre blick finns hennes smala sköra nyckelben och framför min inre blick finns hennes fräknar och hennes sneda blick och att framför min inre blick vrålar det faktum att hon är allt jag aldrig var. Och det skär i mig som det faktum att den gud som aldrig fanns har övergivit mig. Det skär i mig som det faktum att ibland svartnar världen för mina ögon för att det finns vissa sorters mörker som tycks äta sig in i huden på en så starkt att det blir färgförändringar. Det skär in i mig för att jag vet precis hur han andas när han tränger in i henen och jag vet precis hur han skrattar när han låter sina fingrar leka över hennes handleder och jag vet precis hur hans tunga kittlar när han viskar stjärnbilder, epoker och krigsberättelser rakt in i hennes öra så att hon vrider på sig och fnissar för han är ju en så märklig, märklig värld.

  Hon är den sortens tjej jag hade kunnat knulla. Jag hade kunnat köra in i mina fingrar i henne och röra vid hennes perfekta höfter och säga Jag älskar dig och inte mena det, så som jag varje dag i ett halvår sa Jag älskar dig och aldrig menade det, för att det är den sortens saker man säger när man är förvirrad och livrädd och andfådd för att man har försökt springa ifrån livet så länge nu och ändå tycks det obönhörligt hinna ikapp en.

  Hon är den sortens tjej jag hade kunnat knulla. Jag minns inte, men jag tror att jag en gång ville ha henne. Jag minns inte, men jag tror att jag en gång stod framför henne vid ett bord och betraktade henens glittrande leende och hennes handleder när de hastigt rörde sig för att hon skulle lägga upp saker där, jag minns inte men jag tror att det var något hon försökte sälja till mig. Doften av hennes hud. Jag tror att jag tänkte Åh herregud låt mig röra vid dig. Och jag tror att jag tänkte att det är synd att det finns så många vackra flickor här i världen. För jag visste att ingen av dem någonsin skulle vilja ha mig.

  Hennes hår var tunt och flygigt och blont skandinaviskt men när det var fukt i luften lockade  det sig vid tinningarna, och under heta tunga majmånader när jag förtvivlat försökte älska den man jag hade satts att älska och försökte älska det liv jag hade satts att älska och försökte älska den verklighetbild jag satts att uppleva, under heta tunga majmånader såg jag henne många, många gånger, för hon tycktes alltid vistas på samma platser som jag, och ja, det var fuktiga månader. Tunga, heta och fuktiga månader. Så svetten dansade över hennes pärlemorhud och ja, det lockade sig kring hennes tinningar, håret, och kanske att jag närmade mig henne ibland, som ett rovdjur cirklande på avstånd. Kanske att jag närmade mig med kaffe som brände i händerna och odjur som brände i magen. Frågade saker, bara för att höra hennes röst. Gömde mig bakom andra för att i smyg betrakta hennes bröst, hennes ögon (absorberande), hennes rörelsemönster (hackigt).

  Om nätterna påstod att jag älskade honom.

  Jag vill tro att jag trodde att det var sanning.

 

–        Det ligger i sakens natur, säger Tim. Det är en författaråkomma. Varenda författare i hela världshistoriens litteratur. Den här ångesten. Dekadensen. Det ständiga hålet som måste fyllas, och hur fyller ni det? Hur fyller ni det, ni författare? Genom andra människor. Genom deras hud, och längtan efter deras hud.

Tim har alltid varit så pretentiös. Jag hade velat slå hans ansikte sönder och samman och förklara för honom att han inte vet någonting om författarskap, att han inte vet någonting om hur det är att födas med ett hål i själen, att han inte vet hur det är att födas med en ständig hemlängtan, en ständig visshet om att man aldrig har hittat till den plats där syftet var att man skulle ha placerats.

  Jag vet, jag vet att om jag skulle säga sådana saker till min Tim skulle han skratta, tända en cigarett och suga in mig med blicken tills jag trodde att jag nästan skulle bli förälskad (men i Tim blir man inte förälskad. Jag skulle aldrig någonsin bli förälskad i en sådan som Tim.). Dra ett bloss, skulle han göra, och sedan, väsa:

–        Ibland är du så söt i din egen förbannade självupptagenhet, raring. Men nu ska vi inte vara naiva. Älskling, du har inte ens lärt dig det mest fundamentala. Det mest fundamentala när det gäller livet, menar jag. Så att säga… essentiellt.

Kanske att jag skulle skruva på mig. Kanske inte vilja veta. Men ändå inte kunna låta bli att svåra.

–        Men vad är det mest fundamentala då, Tim?

För att jag undrat. För att jag undrat så jävla länge.

–        Det mest fundamentala, skulle Tim säga, är den viktigaste lärdomen av det alla. Det essentiella i livet, den insikt du måste förstå innan du över huvud taget kan förflytta dig till något annat än ren desperat överlevnad, min älskling, är detta: Du är inte unik.

Och jag skulle skaka mitt huvud.

–        Jag är inte som de andra, skulle jag säga. Det är inget förmätet i det påståendet. Det är en förtvivlan över att jag aldrig kommer att förstå hur de tänker.

–        Tala inte med mig om förmätenhet. Du har ingen insikt i din förmätenhet över huvud taget. Du tror att din självömkan, ditt självhat, du tror att det är ödmjukhet.

Och jag skulle skaka på mitt huvud. Kanske för att få honom att sluta. Kanske för att jag faktiskt skulle vara plågsamt medveten om att jag inte ville höra vad han skulle säga.

–        Det enda du behöver inse, min raring. Det som du verkar ha så förbannat svårt att inse, trots all din påstådda intelligens. Att du inte är unik. Att du inte är speciell över huvud taget. Du är alldeles precis som de andra. Det enda som skiljer dig från dem är att du vägrar inse det.

Det är för att jag inte vill höra sådana saker som jag aldrig slår min vän Tims ansikte sönder och samman.

 

–        Det ligger i kärlekens natur, säger Tim. Snälla älskade du, res dig upp från golvet och inse det.

Men Tim vet ingenting om kärleken. Det är därför Tim inte är en människa man blir förälskad i. Tim är en människa i vars armar man bryter ihop. Tim är den som håller om en tidiga morgnar när januarisolen precis har börjat bryta in genom fönstren till ens källarvåning och allting luktar sten och gammal soffa och billig knulla-mig-en-gång-eller-max-två-för-jag-är-så-trasig-inuti-att-jag-inte-längre-har-en-jävla-aning-om-vart-jag-är-på-väg-parfym. Tidiga januarimorgnar när man ligger i fosterställning och skakar för att man gråter så att sura uppstötningar dansar någonstans mellan strupe och svalg och man skakar i så hög grad att man faktiskt inte tror att man någonsin kommer att kunna gå igen, sådana morgnar drar Tim fingrarna genom ens hår och försöker ibland till och med viska med mjuka fina toner i sin röst att allting kommer att bli bra. En sådan människa är Tim. Men han förstår inte. Tim vet ingenting om kärleken. Han har inte ens en liten aning.

  Allting Tim vet om kärleken är att den vid någon tidpunkt tar slut. Och jag vill bita sönder hans händer och hans vackra lugna ansikte och förklara för honom att det är ingen revolutionerande slutsats. Jag vill knappt kalla det för en slutsats.

–        För du vet, Tim, säger jag. Du vet… det är inte bara kärleken. Det är allting. Det är allting som tar slut.

 

För att hennes ansikte finns där rakt framför mig och Tim har försökt rycka åt sig fotografiet och riva sönder det i tusen bitar, men jag kommer aldrig att lämna det ifrån mig förrän jag har kunnat memorera varje del av henne och skapa mig bilder av varje kroppsställning hon kan ha haft i förhållande till hans kropp och känna hur det vrider sig i magen såsom det tenderar att vrida sig i folks magar när man framför sig kan se hur den man älskar njuter som en galning av en annan människas hud. Jag tänker inte lämna ifrån mig min bild förrän jag vet precis hur hennes läppar känns och hur de måste ha känts mot hans läppar. Jag tänker inte lämna ifrån mig den förrän jag vet precis hur skuggorna skulle falla när han drar fingrarna genom hennes hår eller när hon borrar in sitt huvud i hans bröst eller när han kastar sitt huvud bakåt och säger Åh och säger Åh herregud och säger Åh snälla fortsätt precis sådär sluta aldrig.
  Innan jag vet det kommer jag aldrig att lämna den ifrån mig.

  Det finns kunskap av det slaget, jag lovar. Det finns kunskap av det slaget att om man inte behärskar den kommer man att dö. Det finns kunskap av det slaget att om man inte behärskar den kommer man att dö; så man söker den, och när man når den inser man vilket slags kunskap det var. Man inser att det var kunskap av det slaget, att när man väl besitter den, dör man ännu hårdare.

 

–        De är ockupanter, säger jag till Tim.

Han ruskar på sitt huvud som han brukar göra i januarisolen. Min vän Tim, han förstår mycket lite. Men han har gått igenom många kärlekar med mig. Någonstans i just den här månaden tycks de alltid rista sig in i mig, som rostiga kugghjul som hackar i magen och på något plan skrattar åt mig.

–        De har ockuperat min stad, min hjärna, mina andetag, säger jag till Tim.

Han kör ner sina händer i fickorna. Han tittar upp i himlen, som om han tror att Gud ska hjälpa honom med det heliga uppdraget att göra mig till en verklig människa. I alla delar av världen som är till för mig är Gud död. Jag funderar på om jag ska berätta det för Tim. Gud övergav mig för väldigt länge sedan. Men å andra sidan vill han kanske inte veta.

–        För att ibland vaknar man om natten, säger jag. Och det är omöjligt att veta vem av dem man vill ha. Det är som med alla andra kärlekar någonsin. När de äter upp magen på en, Tim, förstår du? Jag vet aldrig vem av dem jag vill ha. Jag vill bara kasta mig över dem och säga att de måste tillhöra mig för alla människor måste tillhöra mig och någon gång försökte jag förklara det för dem, du minns nog, jag berättade, jag försökte förklara det för dem, och de skrattade, och de skakade på huvudet, och sedan sa de att jag var en äckligt manipulativ och skrämmande person och jag stod utanför hennes lägenhet mitt i natten och skrek för det är vad jag har rätt till, jag har rätt att skrika hur mycket jag vill, och hon sa att hon skulle kalla på polisen, som om hon hade någon rätt till det när det var hon som stal allt som var mitt och…

–        Charlie, säger Tim.

Jag blir tyst.

  Det är sällan någon får mig tyst.

–        Du är en äcklig, manipulativ jävel, Charlie.

Jag biter i mina läppar. Smaken av blod manna från himlen som dog tillsammans med min Gud.

–        Kanske det, säger jag.

Jag ställer mig med fötterna inåt, sådär så man ser söt ut. Jag tänker: om jag ser söt ut kanske Tim glömmer vem jag är. Om jag ser söt ut kanske han glömmer vem jag är och inte lämnar mig, lämnar mig som alla de andra alltid gjorde.

–        Det vet du. Och jag vet det. Jag har vetat det hela tiden.

Jag böjer mitt huvud nedåt så att mina ögon kan se uppåt, uppåt på honom. Som om jag vore ett litet djur. På många plan är jag ett väldigt litet djur.

  Han står väldigt nära mig. Jag tänker: han luktar väldigt gott. Jag tänker: han luktar bedövande gott. Jag tänker: det är nu man borde springa.

  För att annars kanske man förlorar kontrollen.

–        Det gör ingenting, vet du, säger Tim och lägger handen på mina axlar och jag springer inte min väg fast jag är fullt beredd och adrenalinet pulserar genom mig och hela min kropp är inställd på strid. Det gör ingenting. Jag älskar dig ändå.

Någonstans i samma sekund som hans mening är fullbordad, faller jag in i hans hud, hans doft, hans läppar, och kysser honom som om morgondagen aldrig ens hotat med att vara på väg.