En vän till mig sa häromdagen att jag var väldigt intelligent. Som i sådär ovanligt intelligent.
”Inte väldigt”, protesterade jag. ”Det vet du ju. Inte som någon form av, alltså, elit.”
Min vän påstod att det var så.
”Jamen, över medel”, fortsatte jag. ”Det kan jag erkänna. Men inte väldigt, väldigt intelligent.”
Min vän påstod att det var så.
Efter det skrattade jag. Jag visste inte riktigt åt vad. Kanske för att jag gärna ville att han skulle ha rätt, kanske för att det kändes så uppenbart att han hade fel.
Jag är rigid och självförintande i mina uppfattningar om verkligheten.
No Comments