sånt som inte får plats i andra kategorier

Jordens hemlighet

september 27, 2009

Det här är inte en novell jag har skrivit själv, utan, eh, min ryskläxa. Jag skulle översätta en rysk novell till svenska. Ni får ursäkta den dåliga och klumpiga översättningen – dels är jag inte så bra på ryska, och dels måste den flyta lite klumpigt och ibland väl ordagrannt så att jag kan visa ryskläraren att jag har förstått själva orden. Men visst är den fin?

Jordens hemlighet

 Jelena Zjuravljova vaknade på grund av att hon helt hade ledsnat på det.

  Nikolajev skulle ringa klockan nio. Hon skulle lyfta luren och säga ”Vet du vad? Jag har tröttnat. Jag har ledsnat på det. Jag vill inte mer.”

  Vanligtvis ringer han alltid klockan nio. Det är hans tid. Han ringer och säger:

–        Hej.

Hon svarar:

–        Hej.

Han säger:

–        Hejdå.

Hon svarar:

–        Hejdå.

Och det är hela samtalet. Allt som allt fyra ord. Två från varje sida. ”Hej” och ”Hejdå”.

  Men det är inte så lite som det verkar. I och med själva handlingen är detta samtal mycket längre än fyra ord. I och med själva handling är det såhär:

–        Jag finns hos dig. Hej.

–        Och jag finns hos dig.

–        Men jag har saker att göra. Jag går för att göra dem. Hejdå.

–        Jag förstår. Men senare, när du har gjort dem, kom till mig. Jag väntar. Hejdå.

Detta betyder de två orden, sagda två gånger var.

  Idag blev det något helt annat.

  Idag skulle han säga ”Hej”.

  Hon skulle svara ”Jag har tröttnat. Jag har ledsnat på det. Jag vill inte mer.”

  Den gamla klockan visade 09.03. Därefter 09.04. Efter 50 minuter visade den exakt 10.

  Nikolajev ringde inte. Det var inte alls som det brukade. Det var som om solen skulle ha gått upp en timme senare, eller som om den inte skulle ha funnits över huvud taget.
  Klockan var kvart i elva. Hon var hungrig. Aljona väntade vid telefonen, sedan slog hon Nikolajevs nummer. När allt kom omkring, varför vänta på signalen? Man kan ju ringa själv! Ringa och berätta allt.

  Det dröjde länge innan någon lyfte telefonluren. Aljona väntade och såg Nikolajevs ansikte framför sig.

–        Jag lyssnar, – plötsligt svarade en okänd röst.

–        Kan jag få prata med Nikolajev? – frågade Alena, överraskad av att det var någon annans röst.

–        Han är hos direktören. Vad kan jag hälsa honom?

–        Du behöver inte hälsa något. Tack så mycket.

Man kunde inte hälsa så viktiga ord via en tredje person. Man måste berätta själv. Och inte över telefon, utan ansikte mot ansikte.

  Diskussionen hos direktören pågick fortfarande. Sekreteraren såg förvånat på Aljona.

–        Vad vill ni?

–        Jag behöver Nikolajev, – svarade Aljona högdraget och satte sig.

Vid den här tidpunkten kom några personer in i rummet. De såg först på Aljona, sedan på sekreteraren, och deras ögon tycktes fråga ”Men vad är detta?” Just inte ”vem”, utan ”vad”.

  Efter några minuter ville Aljona resa på sig och gå iväg, men i det ögonblicket öppnades direktörens dörr och det kom ut folk.

  I mitten av dem gick en lång, storväxt människa. ”Direktören”, tänkte Aljona.

– Men var är Nikolajev? frågade hon högt.

–        Vilken Nikolajev? – direktören förstod inte.

–        Er ingenjör för teknisk information.

–        Ah… Nikolajev, – mindes direktören. Ja, det stämmer, var är Nikolajev? Varför är han inte här?

–        Jag har inte sett honom idag, – sa någon.

–        Kan han ha blivit sjuk? – frågade någon annan.

–        Sjuk, – sa Aljona långsamt. – Självklart är det så, han är sjuk. Han har över huvud taget dålig hälsa.

Det var fortfarande inte Nikolajev som svarade i telefonen.

–        Är Sasja hemma? – frågade Aljona.

–        Sasja är på jobbet, – svarade mamma.

–        Han är inte på jobbet. Jag var precis där.

–        Jag vet inte. På morgonen sa han, att han skulle gå iväg till jobbet.

Nikolajev gick iväg till jobbet, men han kom inte fram till jobbet. Kunde det vara så, att någonting hade hänt honom? Men vad kunde det vara?

–        Er biljett, sa någon i örat på Aljona.

I närheten stod två kvinnor, men själv satt hon på bussen och visste inte vad dessa främmande kvinnor ville henne. Hon såg upp och in i deras ögon, fylld av sorg. Sedan reste hon sig från sin plats och gick iväg, utan att se på någon av dem.

  Men livet gick ändå vidare, för tillfället. Redan kom kvällen, och det blev mörkt.

  Aljona gick på gatan och folk såg förundrat på henne.

  Hissen i huset fungerade inte. Aljona gick upp till elfte våningen till fots.

  Det kändes som om hon inte förflyttade sig med fötterna, utan med klaffarna till sitt eget hjärta.

  Nikolajev satt i trappan framför hennes dörr. När han fick syn på Aljona, reste han sig och såg på henne. Talade inte, använde inte ett enda ord.

–        Jag har letat efter dig i tolv timmar, sa Aljona.

–        Jag har väntat på dig i tolv timmar, sa Nikolajev.

De slog armarna om varandra och stod så länge, tysta. Och de behövde inte någonting eller någon. Och det fanns inte något som var så starkt att det skulle kunna skilja dem åt. Och allting var helt klart och tydligt, utom en sak: varför hon, Jelena Zjuravljova, så vacker och intelligent, bland alla andra män valt just Nikolajev, en morsgris och en egoist, klen och kort. Vad såg hon hos honom?

  Det var en av jordens hemligheter, som ingen någonstans förstått.  

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply