Den lilla saken där i magen har varit ganska lugn sedan hon och jag återvände till Umeå, kanske omtumlad av allting omkring henne (de kan ju höra ljud därinne i den här veckan) i och med att hennes farföräldrar har varit här på besök, och hennes mamma har hetsat runt och försökt vänja sig vid att vara hemma igen. När allting är så kaotiskt passar det bra att bara ligga i magen och sova, det skulle jag också göra i samma situation.
Men när hennes mamma lade sig ner på soffan för att göra sina avslappningsövningar och meditera lite, då satte det igång så att det nästan rykte om det. DUNS DUNS DUNS i magen, DUNS DUNS DUNS, en sisådär 6-7 sparkar på raken och med en intensitet jag inte riktigt känt tidigare. Mycket underhållande och spännande det här – jag trivs ganska bra med meditations/medveten-närvaro-övningar i allmänhet, men att ”lyssna på sitt inre” och ”känna in kroppen” blir onekligen mycket mer spännande när man har en levande, sprattlande, sparkande liten filur därinne som påkallar uppmärksamhet för allt vad hon är värd.
Min lilla Bebis Bus, jag undrar om hon kommer att bli lika bråkig som sin mor. Och lika förbannat, oresonligt envis…
För husfridens skull vore det kanske bäst om hon på något märkligt sätt fick ett lite lugnare temperament.
No Comments