Snigla slant

Ibland när jag borde plugga sätter jag mig och skriver i stället. Ojojoj. Någon gång borde jag rycka upp mig och skriva riktiga grejer i stället för fula utkast.

äsch. nåväl. vad ska man ha en blogg till, om inte för att publicera slumpartad skit?

Snigla slant
För att i september är det annorlunda, min vän. Luften doftar annorlunda och jag går ständigt runt och fryser – inte för att det ännu har hunnit bli kallt, men för att jag vet att det kommer att bli det. För att hösten är på väg, och efter det en lång, lång, vinter, och även när det är över tjugo grader i september och min älskling tar med mig för att bada i sjön och drömma om en förlorad sommar, även då sitter jag med gåshud över kroppen i  konstant förväntan och längtan efter vinter. Halva poängen med händelser är förväntan, min vän, halva poängen med livet är väntan, förväntan och evig längtan. När man väl når de händelser man har längtat efter är tjusningen med dem sedan länge försvunnen. Det är annorlunda nu, det är september, och jag måste skriva till dig för att inte gå under, men jag tror att när mina ord väl når fram kommer min längtan efter dig att ha svalnat så mycket att allt som är kvar är en spänning i huden, en lätt eftersmak av galenskap i hjärnan, men inte den verkliga passionerade längtan som vilar i ditt namn; som vilar i ditt namn och tanken på att röra vid din hud. Hud. Du vet att jag behöver din hud som ensamhet behöver förtvivlan och utan dig är jag inte komplett; när jag ligger tätt in till min älskling och han andas så tungt i mitt hår att det känns som om någon släpper entonsvikter-i-Kalle-Anka-stil rakt ner i magen på mig då tänker jag på din hud, för det är den enda hud som inte har fått mig att känna mig som om jag har blivit flådd. Ja, min vän, det är komplett och helt galen sanning; din hud är den enda jag någonsin har kunnat röra vid utan att fullständigt gå under och långsamt dö efteråt. Och jag vet inte ens om det är en bra sak? Tänker du också så, svala morgnar, september, oktober, november, när gräset börjar bli frasigare och luften äntligen går att andas igen efter vad som känns som en sommar som varat i flera år? Tänker du så, att min hud skulle kunna rädda dig men samtidigt inte lika mycket som andras hud räddar dig helt enkelt på grund av det faktum att vi inte förstör varandra?

  Jag tror att all kärlek handlar om att långsamt slå sönder sig själv. Ett av världens mest utdragna självmord, tillsammans med alla andra droger. Jag har aldrig slagit sönder mig på dig, min vän, och det är därför vi slutligen kommer att gå under tillsammans nu. Känns det inte fantastiskt, min sötnos? Att vi är den brinnande galenskapen som långsamt går under av varandra på grund av det faktum att det vi gör, du och jag, det är bara att älska, och jag tänker inte älska mer nu. Enkel okomplicerad välvilja har aldrig varit min kopp med te och det vet du. Vi pratade om det långa sommarnätter när alla ljud världen bestod av vad regndroppar utanför fönstret och våra låga röster, inte viskande men låga, låga. Inte för att någon annan skulle kunna höra oss utan för att det i självara karaktären hos natten finns ett särskilt drag som gör att volymen sjunker och intensiteten ökar. Men det är september nu och i september är det annorlunda, min vän. När sommarnätterna doftar dagg och förhoppningar är september som ett plågsamt nyår som skriker att nu sak det bli annorlunda, det är höst och det är dags att växa upp, och varje år slänger jag ofelbarligen ut allt det gamla och slänger huvudet bakåt och skrattar och det är därför jag skriver till dig nu. Det är därför jag skriver till dig nu, alla ord vi aldrig sa. Det är roligt att man kan prata i timmar med en människa man älskar och ändå aldrig få sagt alla ord man borde. Filosofiska tankar och diskussionen om Guds existens är förstås sådant som gör sig i murket doftande sommarstugor i juni, men nu när dagarna är evigt ändliga och jag ligger intill min älskling och hans fingrar dödar mina tankar så vet jag så mycket mer som hade varit så mycket viktigare att säga dig.

  Det är därför jag skriver, min vän. Inte bara till dig utan över huvud taget. För att säga allt det där jag glömmer. För att hela världen för mig är ett borttappat tankespår och jag försöker desperat att återfinna det men det slutar bara med att jag hulkar vid midnatt och dricker vin med mina vänner på fredagseftermiddagarna och undrar varför världen aldrig blir mer än så här.

 … har du tänkt på det, vän? Att de växer upp oss, våra föräldrar, våra lärare, våra allt-det-där-som-ska-lära-oss-om-världen, de växer upp oss till att tro på magiska möten. På att det finns tillfällen när två människor möts och verkligen förstår varandra, så intuitivt och intensivt och informativt att de vet allt om varandra. Att de kan kopplas till varandra.

  Alla dessa kära-barn-vi-ska-lära-er-allt-om-världen-människor, varför tvingar de oss till den här livslögnen? Varför kan ingen bara säga sanningen? Att vi alla är ensamma. Att vi alla är förbannat ensamma och övergivna och att ingen människa någonsin fullt kan nå fram till någon annan. Om det här inte är sant, varför skulle då mänskligheten förtvivlat söka efter annat liv i universum? Varför skulle de skicka ut raketerna och kasta människor mot stjärnorna och drömma om utomjordingar om det inte var för att vi alla är så förbannat desperat ensamma och för att vi tror att om vi hittar någon som är som vi om ens bara lite så kommer vi plötsligt att förstå oss själva och lära oss att hantera det faktum att vi över huvud taget föddes?

  Och min vän, min vän, min vän! Det är galenskap. Att vi fortsätter med den här lögnen. Att vi fortsätter med lögnen att det finns några säkra värden och säkra världar att vi fortsätter med den här brinnande idiotin min

  kära du jag

  går under av det där.

… kommer du ihåg den där gången i mitten av juli när dina läppar rörde vid min panna? Och det hände aldrig mer än så. För att min kärlek till dig har aldrig byggt på den sortens desperation. Men jag minns att jag blundade och önskade att det hade varit så. Det hade varit så mycket enklare så. Jag önskar fortfarande att jag kunde älska dig som jag älskar min älskling när han spottar mig i ansiktet och drar mig i håret och säger att hat är den renaste formen av kärlek. Jag önskar att jag kunde älska dig som man älskar knivar i huden och betong i hjärnan.

… jag önskar att jag kunde behöva dig.

… men min vän! min vän min vän min vän! jag har aldrig behövt dig. jag h ar bara betraktat dig och förundrats av din skönhet, och sedan reste jag mig upp och gick därifrån. Kommer du ihåg alla gånger då jag reste mig upp och gick därifrån?

Det är här vi går sönder nu.

De ropar på mig och jag måste svara;

galenskapen mellan stenväggar, murar och barriärer i hjärnan.

Ett glödande inferno.

… du var aldrig mitt konstverk –

och jag var aldrig ditt.