(Rubriken är såklart Elvis Perkins-citat och alla som inte lyssnar på While you were sleeping och framförallt läser den helt magiskt vackra texten går miste om briljans.)
Ikväll klockan sex är min dotter en månad gammal.
En månad gammal, 5,4 kg tung och med nya ljud som strömmar ur munnen varje dag och en liten kropp som ska röras i alla ledder som bara går (fast de är inte så många än).
Att skaffa henne är lätt det värdaste jag gjort. Det, och kanske att resa till Umeå och bli förälskad, men det var ju vad som så i förlängningen ledde till att hon blev till, och det var inte heller lika mycket av en prestation.
Ofta när jag leker med henne flyger det förbi en hastig tanke, en tanke i min hjärna som jag nästan skrattar åt för att den på många sätt är så sorglig:
Oj. Det känns som om jag har blivit ung igen.
Det är som om kronologin i mitt liv liksom har blivit krökt. Ungefär som flexura splenica på colon.
Ja, det är dags att återgå till tentaplugg nu.
No Comments