Siffror smittar sakta

Idag hade jag nationella prov i engelska. Mellan läsförståelse och hörförståelse skrev jag på en dålig skoldator. Jag tycker om att skriva.

Depressionerna kan delas in i två kategorier. De som varar en vecka, de som varar två veckor. Och så förstås den där som har varat i alla evighet och aldrig tycks upphöra, men någon sa till henne någon gång att det är inte depression, Edith, det är att leva. Kanske var det hennes psykolog eller kanske var det mannen med de stora händerna. Hon minns inte. I klinisk depression är allt dimma. I klinisk depression är färgerna skarpare, dofterna tydligare, världen ett inferno som bara blir mer och mer tills det växer sig till kvällarnas överväldigande gråhet. När hon fortfarande hade vänner – på den tiden, på den platsen i livet då en konstant livsleda var något som fascinerade och exalterade människor omkring en – frågade någon om vad hennes mörker egentligen innebar. (För det var på tiden hon fortfarande berättade för människor vad som skulle hända – Förlåt att jag är så disträ, jag är på väg in i mitt konstanta mörker igen och ni behöver inte prata med mig ni behöver inte ens försöka dra upp mig ur det för jag kommer att komma upp ur det själv och om jag inte gör det så är det helt enkelt för att jag nog aldrig var menad att leva – i förhoppningen att de skulle förlåta henne, i förhoppningen att de skulle lämna henne ifred att våndas med alla sina våndor men sedan förlåta henne för allt hon aldrig sagt). De frågade henne vad hon menade med sitt mörker, någon gång, och först ville hon bara skratta för det var så uppenbart. För henne var det plågsamt enkelt uppenbart.
– Mörker, sa hon, är det faktum att världen är så vacker att det gör ont i hela kroppen och man vet att man aldrig kommer att vara tillräckligt vacker för världen. Det är en förälskelse i att livet men den värsta sortens olyckliga kärlek och den kommer aldrig att bli besvarad och man vet att man är för ful och för äcklig och livet är så vackert. Mitt mörker… det är det faktum att här finns allting och allting finns så mycket att det blir ingenting och jag går sönder av det för alla färger är så starka att de blir grå och allt ljus glittrar så mycket att det blir mörker.
De frågade aldrig mer. De höjde sina ögonbryn och tittade på henne några sekunder och sedan försvann de därifrån, inte fysiskt just då men till andra samtalsämnen, andra abstrakta låtsasvärldar, andra suckanden över det hemska i världen men på en enklare nivå, lite mindre abstrakt och lite mindre desperat trasig.
Och nu är det juli och när hans händer rör vid hennes hals och hennes axlar, vid hennes beniga skulderblad och vid hennes livsleda, då sluter hon ögonen och låtsas att njuta men egentligen handlar det bara om att undvika hans blick. Att bli älskad när man som minst förtjänar det… hon föreställer sig att känslan är densamma som att se sitt eget barn dö. (Och det är en av hennes största skräcker. Risken är minimal för hon kommer knappast att leva mer än fem år till – tanken svindlar att hon ens kommer leva till årets slut – och hon väger för lite för att kunna bli gravid nu hur som helst. Men tanken kan ändå smyga sig på henne om natten, i halvstadiet mellan sömn och dröm och vakenhet, det då normala människor drömmer falldrömmar, då drömmer hon om barnkistor och vita liljor och alla svartklädda människor och allas dömande medlidsamma blickar när det blir pinsamt uppenbart att okej, visst. Hon kunde inte rädda sig själv. Det hade ingen förväntat sig. Men att inte kunna rädda sitt barn…)
Och nu är det juli och hans fingrar stryker genom hennes hår och hon vill slänga iväg honom och skrika åt honom att gå för han är tätt intill henne och han andas samma luft som hon och om han andas hennes luft kanske hon smittar honom kanske hon drar ner honom i sin skit. Kanske hon drar ner honom i allt det här han alltid har varit för ren och upphöjd för att förtjäna. Hon kniper ihop ögonen och biter sönder läpparna. Hon kan inte tvinga honom att gå för om han går skrumpnar hon sönder. Hon kan inte låta honom stanna för hon kommer att dra ur honom all livslust som solen med vattnet ur gurkor. De gjorde experiment på det på mellanstadiet, de lade gurkor i fönstren i klassrummet och mätte och såg dem torkas sönder. Allting är bara vatten. Allting är bara sådant som långsamt torkas bort och iväg till slut.
Det är juli nu och han viskar i hennes öron att han älskar henne. Han viskar att hon får göra vad hon vill bara hon inte förstör sig själv.
– Behöver du tid så tar du tid, säger han. Jag vill inte göra dig illa. Du vet att jag aldrig har velat vara som alla de andra.
Det första steget när de försöker lämna henne. Det första steget när de försöker överge henne. Behöver du tid, Edith, vi kan ge dig tid. När det är de jävla svinen som själva behöver tid. När det är de jävla idioterna som inte kan hantera henne som måste springa därifrån med andan i halsen det handlar inte om tid det har aldrig handlat om tid det har handlat om att hon är ett äckel och att de är värdefulla det har handlat om att hon sprängs.
– Jag behöver all tid i världen, säger hon.
(För att det är juli och för att han måste gå nu. Hon darrar och hon har inte ätit på fyra dagar. Han kommer inse det snart och bli förbannad för att hon inte längre är kapabel att ta hand om sig själv utan hans hjälp. Mänskligt vrak. Han får inte upptäcka hur inkapabel och värdsligt inkompatibel hon redan har hunnit bli.)
Han nickar. Han söker hennes ögon och hon tittar bort. Han lägger sina händer över hennes axlar och hon rycker till, som om hon hade bränt sig. (Har hon det?)
Han biter sig i läppen och hans ögon är blanka. Hon ser inte. Det är juli, hon är blind. (Det är juli, och hon vägrar att se.)
– Du vet att jag alltid har älskat dig.
En annan sak med sommaren. Folk ljuger som in i helvete. Hon hatar dem för det.
– Och att jag alltid velat vad som är bäst för dig.
Om man koncentrerar sig tillräckligt mycket, varför kan man inte styra hjärtat då? Eller andningen? Vad som helst så att man kan stänga av sina kroppsfunktioner så att man bara kan falla ner och dö. Inget trassel, inget krångel, ingen planering, inga avskedsbrev. Bara enkel, ren, död.
– Och jag kan ge dig tiden och jag kan gå härifrån nu. Men bara om du verkligen vill. Du måste inse att jag går sönder av att gå härifrån. Jag kräver inte att du ska ta hänsyn till det. Jag vet bara att du ska veta det. Jag har aldrig velat lämna dig.
Som alla andra tänker han gå nu och lämna henne ensam. Som alla andra blev han en av dem som övergav henne till slut.