sånt som inte får plats i andra kategorier

Början

maj 25, 2009


(Jag tror att det här är början på något mycket längre. men vem vet. jaja. text som text.)

Ibland om nätterna när han inte kunde sova gick han upp och lät fingrarna dansa över tangenterna. För att vitt mot svart alltid skär i ögonen på ett mjukare sätt i mörker. För att han visste att det ändå inte skulle störa henne. För att hon redan var vaken och satt i soffan och stirrade ut i luften. Han hatade hennes sätt att stirra på luften, de där långa sommarnätterna, för hon stirrade på den som om den vore smittad, smittad med någonting men han fick aldrig veta vad, och plötsligt var hela huset kvavt och smittat och smutsigt och det äcklade honom så att han knappt kunde andas.
Så han lät fingrarna slå mot pianot så att det egentligen bara var starkt inte verkligt vackert. Han andades toner. Ja! När luften är smittad: andas toner. När världen är sjuklig: andas musik, dess brinnande känslomässiga logik. Det närmaste sanningen man kan komma i en värld där inga sanningar existerar.
En sådan natt när han återuppfann världen gång på gång i ett musikaliskt skapande som var bättre än orgasmer, kärlek och evig lycka och som alltid skulle vara det helt enkelt för att musiken var det enda som var sanning och allt annat bara var tillfälliga begär (till och med evig lycka, för evig lycka var bara ett tillstånd man trodde skulle vara för alltid men som tog slut så fort hjärnan inte orkade mer; han brukade klara av tre dagar, sedan sjönk han ner i förfärligt mörker och undrade hur han någonsin kunde ha hamnat här och varför han över huvud taget var tvungen att leva i en värld som alltid lika brutalt tvingade ner en tillbaka i en olycksalighet), men toner var sanning, ljud var sanning. Klanger, även i tysta rum hörde han musiken. Hon sa åt honom att han var schizofren. Hennes gamla pojkvän hade haft sina roliga haschpsykoser (det var därifrån hon hade fått ärren på halsen, från den gången han trodde att hon var en boaorm och försökte strypa henne), och hon sa att han påminde om honom. Inte särskilt ofta men när han ställde sig i tomma rum och skrek åt henne att hålla tyst och lyssna i stället. Men det var inte galenskap, han visste det. Galenskap var väl ändå något man kände? Längst inne måste alla galna människor veta det, han var övertygad om det. Det fanns en dörr människor gick igenom innan de nådde den totala galenskapen, och även om de inte kunde stoppa sig själva från att gå igenom den, magnetiskt dragna till det totala mentala kaoset, så måste de i alla fall vara medvetna om att de vi någon punkt i historien hade gått igenom den.
Han var inte galen. Han visste bara fruktansvärt lite om hur världen fungerade enligt de normer som satts upp och definierats av andra människor. Kanske var alla andra galenskap. Någonstans blev det alltid den slutgiltiga logiska förklaringen.
Världen vibrerade och darrade. Hans händer dansade sånger han inte visste existerade. Ett piano och en ensamhet – för hur nära hon än var honom var han alltid ensam, för att det var på ensamhet världen var uppbyggd – och paniken som strömmade ur fingrarna. Han blev aldrig en musiker för han var uppbyggd för mycket på panik och för lite på känsla. I praktiken var han kanske bara ett galet geni utan begåvning. Det fanns många fler sådana än vad man trodde. Det var bara att man aldrig hörde talas om dem. För trots allt kom de ju aldrig någon vart, stod bara kvar, paniskt stampande i tusentals år på en och samma fläck.

En av nätterna när han gick upp och slog sönder musiken och lät den dåna genom huset reste hon sig upp ur soffan, gick in badrummet och hånlog mot sin egen spegelbild. Sedan tog hon ett rakblad, målade blod och död längs magra armar och lät kaklet färgas rött. Forsande dansande blod. Det var hennes slags konst. Fanatiska mollskalor glimrade mellan väggarna och väggarna var dränkta. Hela scenen var givetvis underbart melodramatiskt. Kanske var det så hon tänkte. Att nu skulle de båda lida för konsten. Hon tillämpade konsten att dö, och han tillämpade konsten att leva. (För vad han än trodde, den naiva idioten, var det precis så det var. Hur mycket han än trodde att hans intensiva dödslängtan gjorde honom benägen att i vilket ögonblick som helst ta livet av sig så var det inte vad han gjorde och det var inte den konst han tillämpade; hans pianospelande och hans galna lyssnande efter nonexistenta toner och allt det där han gjorde som hon aldrig skulle bli en del av var bara hans sätt att överleva. Hon hade inget sätt att överleva. Hennes enda begåvning och hennes enda syfte var att dö.)
Glittrande magiska värld. Hon kunde känna badrumsplastgolv mot kinden och det var en mjukare och fuktigare känsla än vad hon tänkt sig. Kanske låg hon i sitt eget blod, men så mycket hade hon inte blött än? Man ska inte överdriva. Blod är blod är blod som forsar ur kroppar men det finns inte oerhörda mängder och hon var så darrig redan innan. Hon undrade om hon hade kommit tillräckligt djupt. Tillräckligt djupt nu? Och inte som med tabletter, som de man kunde spy upp. Åh, den gången hon svalde alla tabletterna och hon satt darrande och hulkande och allting forsade upp; äckliga kropp som vägrade dö; och hans händer i hennes hår kring hennes hals. Hans händer som strök hennes armar som smekte beniga skulderblad som kysste gråtskakande nackar och när han fanns där med armarna omkring henne även efter att hon spytt ner hela hans hus efter att ha försökt döda sig själv ett av de få långa tillfällen då de faktiskt fick träffa varandra (det var så med män som hade andra kvinnor, yrken, ambitioner. Det var så med män som hade andra liv, hon hade känt många män och kvinnor med andra liv, egentligen.) men de fick i alla fall träffa varandra…
Tankar var ostrukturerade när man blödde sönder sig själv. Hans melodier hade ökat i takt, som att hela det här döendet var ett crescendo och han visste om det. Men den där gången, hans händer över hennes hud när hon försökte döda sig själv fast han slagit sönder halva sitt liv bara för att få träffa henne den där helgen, och hon visste att det var nu hon borde känna henne. Då det borde genomsyra hela hennes väsen, en känsla av att Herregud. Jag älskar den här mannen. Herregud! Han älskar mig! jag borde vara så lycklig, så lycklig, så gudomligt lycklig, och hon väntade, blundade och väntade med halvöppen mun i ren förväntan, men känslan dök aldrig upp. Allting som fanns var ett stråk av ensamhet, av förtvivlan, och det bedövande nedslående faktum att om hon inte älskade honom nu skulle hon aldrig älska någon, och blev hon inte lycklig nu skulle hon aldrig bli lycklig, och även fast hon ansträngde sig så att det gjorde ont i hela kroppen kunde han inte kännas som något annat än en främling. Hon satt där med uppkastningar fortfarande intorkade kring munnen och en man som avgudade henne fast hon egentligen var så fruktansvärt ful och allt hon visste vara att hon var en främling i den här världen och hon borde aldrig ha hamnat här helt enkelt på grund av det simpla faktum att hon inte var kompatibel med alltihop.

En av de där nätterna, kanske visste han vad som egentligen skulle hända. En av de där nätterna, det dånade i huvudet på honom, mer än det brukade. Kanske borde han ha tagit migränmedicin eller bara värktabletter över huvud taget men hon hade en gång stulit allt det där ifrån honom i ett desperat och patetiskt försök att verka lidande och han hade inte orkat köpa nya. Eller kanske lurade han sig själv, kanske hade han faktiskt inte vågat? För att han visste att hon snart skulle komma hit igen. Att han återigen effektivt skulle röja alla hinder ur vägen och tvinga henne att komma så att han kunde dra in hennes doft och kanske var han rädd att hon skulle svälja piller igen och dö i hans armar. Egentligen borde det inte ha bekymrat honom. Han älskade henne inte. Rättelse: han trodde inte att den typen av kärlek existerade annat än som specialfall, undantag som bekräftade regeln. Han älskade henne inte över huvud taget. Han kunde bara inte låta bli henne. Han kunde inte låta bli henne när hon stirrade i luften. Han kunde inte låta bli henen när hon grät mot hans axlar. Han kunde inte låta bli henne när hon skrek att han var det äckligaste hon någonsin träffat och att hon önskade att han aldrig hade existerat. I hennes liv såväl som över huvud taget.
Kärlek var att hantera och tycka att det var en bra sak att alla dessa saker hände. Kärlek handlade om en acceptans av besatthet som han inte var kapabel att nå till. Dessutom föraktade han henne. (Han undrade om han någonsin föraktat någon så mycket.)
Han måste ha vetat det. Den där intuitiva känslan som ibland uppstår, som han egentligen inte trodde på. En känsla som var något annat än toner, något annat än porlande ljud i huvudet. Det var någonting som hände i natt. Han kände det i kroppen, ett buller i magen och ryckningar i fingrarna. Någonting gjorde att han inte borde sitta kvar här. Någonting gjorde att han borde resa sig upp och gå någon annanstans. Han undrade vart. Han var trots allt en man med en evig hemlängtan, oavsett var han befann sig, med vem och varför. Han var van vid känslan av att man borde gå någonstans. Det han alltid saknade var intuitiva instruktioner för vart han egentligen borde ta vägen.
Kanske att han borde ha gått till kvinnan han en gång sagt att han skulle älska för alla evighet utan att någonsin tro på. Hon som satt någon annanstans i en annan stad och var en vanlig människa, en så typisk vanlig övergiven människa att det äcklade honom. Kanske att hon kysste hans dotter god natt och sa att han skulle komma tillbaka nästa vecka. Vilket han skulle, han visste alltid att han skulle resa tillbaka. Frågan var bara när och ibland sådana här drömlika helger med sömnlöshet och längtan och evig besatthet undrade han om han verkligen någonsin skulle klara av att återvända; men han gjorde ju trots allt alltid det, han kysste henne men drog sig undan hennes famn och sa att han var trött och han visste att hon kände att han doftade annan kvinna och annan längtan men hela den relationen måste väl ändå ha passerat det där nu? hon hade aldrig älskat honom och han hade aldrig älskat henne och visst måste det vara så det var? Och all panik hon kände var bara oro att han skulle skapa rent praktisk problematik för henne? pengar som inte hanterades på rätt sätt och skiljsmässor som vad barnsligt uppslitande och allt sådant där kaos han inte förstod, han var en man som förstod mycket litet av sådant, världen innehöll alldeles för mycket praktiskt krångel och för lite glittrande magi… för lite av det som tillhörde hans verkliga världsuppfattning… för lite ljud och för lite strukturer. Magiska strukturer, han slöt ögonen och lät fingrarna löpa längs hud, längs trä, längs vattenytor; fingertoppar kan känna otroliga saker. Känsel är ett magiskt fenomen.
Eller kanske att han borde ha gått till kvinnan som gav depressionen ett ansikte varje gång han mötte henne och som bara var fullt levande när han trängde in i henne och annars egentligen bara var ett lik, i såg hög grad att han ibland undrade. Nekrofili var något helt annat, men visst måste det ändå finnas något abnormt i hans beteende? Den beniga känslomässigt döda gestalten, visst var det inte normalt att vilja ha henne så mycket? och ändå visste han att det hade funnits andra, före honom – en tanke som äcklade honom, som dök upp ibland och alltför ofta och fyllde honom med oerhört obehag – det hade funnits andra och de hade velat ha henne, men kanske, ändå, kanske att de inte velat ha henne lika mycket som han ville. Att det var däri skillnaden låg. Eller så hade hon varit en annan då. Inte lika förstörd av världen. Världen förstörde alltid människor.

Ambivalensen var hans sanna element. Det var därför han blev kvar vid pianot den där natten. Det var därför han blev kvar trots att hans kropp slutligen skrek åt honom att han borde ha velat något annat. Det var därför han blev kvar när hon ryckte och krampade och skrattade – men skrek, vid ett tillfälle skrek hon åt honom att han borde rädda henne för hur mycket hon än ville dö ville hon alltid tusen gånger hellre bli räddad, allt hon någonsin behövt var att bli räddad, poängen var bara att ingen någonsin var kapabel till det – och han hörde inte, eller hade han hört? Senare skulle det bulta, om och om igen i hans huvud, samma spår på repeat. Din jävla idiot du vet att jag behöver dig. Ditt jävla förbannade svin jag vet att du kan höra mig! … men pianot, tonerna, musiken, de dränkte allt, det måste de ha gjort. Han visste det. Han visste det lika djupt som han visste att han inte var galen och som han visste att det inte var hans fel. Det var aldrig hans fel. Det var aldrig tänkt att bli såhär. Ambivalensen, hans sanna element. En glittrande värld av toner, var det bara musik som någonsin hade förstått honom? Melodier talade inte. De höll käft när de borde. Han älskade dem för det. Han älskade dem för att de inte låg på hans golv och skrek hans namn. Han älskade dem för att de inte kunde skära, inte kunde blöda, inte kunde förtvina på samma äckliga sätt som alla mänskliga kroppar slutligen förfaller. Han älskade dem för att de aldrig hade behövt honom. För att de aldrig hade försökt göra honom till en räddare han aldrig varit menad att bli. För att de inte darrade när han rörde vid dem. För att de aldrig skulle gråta när han lämnade den.
Han älskade toner för att de var sanningen. Han älskade sånger för att de inte gjorde vad alla andra gjorde. För att de inte låg en midsommarnatt, vrålade hans namn och grät tills de slutligen tynade bort och dog på hans ostädade badrumsgolv.

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Jonas Sebastian Salvador maj 26, 2009 at 12:25 f m

    jättefin.

    0
  • Leave a Reply