Huvuden

Ganska ofta när jag äter saker som har en viss typ av smak, säger jag glatt "Jo, det här var ju gott och så, men visst smakar det lite som spya?"
Som kaffet med apelsinsmak, från Coffehouse by George, jag drack för någon vecka sedan. Eller en typ av halstabletter någon bjöd mig på.

Eller den hemska varma drycken jag tillredde häromdagen. Men den smakade inte bara spya, den var äcklig också.

Tänk varm choklad, fast med hallonsmak. Hallon uppvärmda tills de nästan kokar, i mikron. Tillsätt mjölk. Tillsätt kakao, vaniljsocker, grädde! Det verkar så fantastisk. Färgen är vidrig. Det bruna uppblandat med det röda, det ser inte gott ut. Och så klumparna. Klumpar av hallon.
… Lite som klumparna i uppkastningar faktiskt, ja.

Men det verkade ändå så lovande. Och det hade kunnat vara så gott. Jag kände på smaken att det hade kunnat vara så ljuvligt gott, men det blev bara för mycket och för fel och min mage vred sig när jag drack det. Syrligheten och gräddigheten och kakaon och klumparna.

Sedan gjorde jag mitt opatenterade kardemummakaffe i stället. Kulinariska upptåg har alltid varit min fäbless.